Pages

lördag 17 december 2016

Tack för 20 års njutning Kent

Igår åkte jag, Robin och Lisa till Stockholm för att se Kent för sista gången. Det var en märklig känsla att lämna Tele2 arena efteråt med insikten att det är över nu. Jag kommer aldrig mer få uppleva ny musik från det band som funnits med i mitt liv i 20 år.

Året var 1996 och jag upptäckte ett nytt svenskt band som kallade sig för Kent. Jag blev kär på en gång! Kärlek vid första lyssning. Min kompis Graciela och jag satt på syslöjden och lyssnade på Kent i hennes bärbara cd-spelare istället för att lyssna på vår tråkiga lärare. Om och om igen lyssnade vi på första skivan, sedan Verkligen. De gjorde ett så stort intryck på mig att jag hade svårt att lyssna på annan musik just då.

Under årens lopp har jag sett Kent över 30 gånger live. Det har varit festivaler, intima spelningar och arenaspelningar. Det har varit tårar, glädje och lycka. Jag kan se tillbaka på mitt liv och veta vad som hänt i mitt liv vid ett specifikt tillfälle genom att se vilken skiva som kommit ut det året.
Hjärtesorgen som kom med Du och Jag Döden, men som ändrades när Hjärta & Smärta EP släpptes. Ansgar och Evelyn blev min och Robins låt. Alla gånger jag dansade hysteriskt till Musik non Stop. När jag var frustrerad och mer eller mindre skrek ut sista raderna av Visslaren. Känslan av värme när Joakim sjunger "Ni håller oss vid liv" (747) på konserterna.

Det är bitterljuvt.
Jag förstår att de lägger av, och tycker att de gör helt rätt som gör det när de är topp. Hade varit besviken om de hade fortsatt år efter år och inte kunnat utvecklas. Tänker på band som Rolling Stones som låter likadant idag som de gjorde för 20 och 30 år sedan. Samtidigt är jag förstås ledsen, känslosam och smågrinig över det faktum att de inte kommer spela in ny musik för oss.

Nu ser jag fram emot den stundande dokumentären, samt musikvideon som ska släppas i morgon. Det blir ett värdigt avsked.

Tack för 20 år Kent. Tack för 20 år med musik och texter som träffat mig rakt i själen. Tack för att jag har fått växa och utvecklas med er. Ni kommer nog aldrig förstå vilken skillnad er musik har gjort för mig, samt för många andra. Ni har varit en livräddare.

Tack som fan.




tisdag 13 december 2016

Senaste nytt

Idag var jag och Robin iväg och hälsade på de två förskolor vi blivit erbjudna till Penelope. Vi fick tyvärr inte våra två alternativ och det har känts lite som ett nederlag. Men nu har vi iaf valt en förskola och vi får göra det bästa av situationen. Under tiden står vi kvar i kön till de två förskolor vi hade velat ha.

Robin är föräldraledig nu och jag har jobbat i tre veckor ungefär. Det är blandade känslor, men det går ändå hyggligt bra. Har tyvärr haft ett par incidenter på jobbet som jag gärna hade varit utan.

Nåväl, livet går sin gilla gång och tur är det.

onsdag 2 november 2016

Penelope 1 år


Tänk att du är ett helt år gammal nu. Älskade unge! Envis, högljudd och alldeles underbar. Mammas och pappas (och Izzies) fina tjej! 
Är otroligt tacksam att du valde oss till familj. Bästa Penny penntroll. ❤ 
Den 21 november är jag tillbaka på SJ och Robin tar över här hemma i tre månader. Det känns vemodigt men kommer att gå bra! 

måndag 4 januari 2016

Inga Maria Penelope Högrelius

Penelope, aka Penny, föddes den 19e oktober 2015 klockan 11.54 på Västerås sjukhus med hjälp av kejsarsnitt. Hon var 51 cm lång och vägde 3900 gram. De sista 7 veckorna i min graviditet låg jag inlagd på sjukhuset pga prematura värkar. Var tredje minut, dygnet runt, hade jag alltså värkar. Smärtsamt ja, men sååå värt det! Tyvärr fick Penny gulsot och vi fick ligga inlagda ännu en vecka så hon fick sola solarium och äta massa tillskott.
Idag är hon både längre och väger mer än normalkurvan, så allt har gått bra!
Izzie är en otroligt fin syster och tar väl hand om Penelope. ❤




måndag 25 maj 2015

Fotosession

Igår gjorde jag och Robin något som fick mitt annars så sargade psyke att må otroligt bra. Vi var på en fotosession hos en fotograf som behövde tatuerade modeller. Samtidigt fick vi några fantastiska par-bilder med bebismagen. ❤
Vi har sett flera av bilderna och de är otroligt vackra, men eftersom fotografen ännu inte vet vilken av bilderna som ska publiceras har vi fått tillstånd att publicera endast den här..




Det är nog inte svårt att förstå hur nöjda vi är! Mattias, fotografen, lyckades fånga vår kärlek på ett magiskt sätt. ❤

lördag 23 maj 2015

Lillasyster.

I måndags var vi på vårt RUL för att titta till bebis. Vi vet nu att det är liten tjej som gömmer sig där inne till Isadoras stora glädje. Hon ville gärna ha en syster sa hon, men skulle nog ha blivit precis lika glad om det var en pojke. 😊
Allt såg fint ut, även om hon var lite busig och inte visade sitt hjärta först så jag fick gå ut och dricka lite vatten, sen ta en paus på 40 min innan vi gick in och testade igen.
Flyttades fram 5 dagar till den 25e oktober, men det var väntat. På de ultraljud vi gjort hittills har hon varit lite mindre än hon skulle ha varit i den vecka som min gravid-app visade. Den 25e är det Inga som har namnsdag, och det hette Robins mormor så hade varit kul om hon kommer då. ❤

Återstår att se hur den här födseln kommer att gå till. Hoppas att jag slipper akut kejsarsnitt! Helst vill jag föda vaginalt den här gången, men om det inte går så önskar jag ett planerat snitt så jag hinner förbereda mig mentalt.
Oavsett så längtar jag efter att få se henne, och njuta av vår expanderade familj. Ännu mer roligt är det att Lisa, min svägerska, ska få barn en vecka innan mig. Så himla roligt!



söndag 29 mars 2015

Stora nyheter

Tänka sig, efter många försök som slutat med sorg, tårar och brustet hjärta så kan vi nu


glädjas åt att det växer ett litet liv i min mage. Hen är inte gammal, drygt 12 veckor, men två ultraljud har bekräftat att hjärtat bankar fint och att hen växer. Isadora ska bli syster!! Det känns helt galet, och fantastiskt underbart!

måndag 12 januari 2015

Ett helt år

Ja, inte kan någon anklaga mig för att vara duktig på att blogga längre. Tråkigt nog har jag tappat bort det lite, känner inte riktigt charmen med det längre. Men jag vill inte ta bort min blogg. Jag har ju haft den i snart tio år. Jisses, tio år! Om nån vecka är det tio år sen jag tog mitt pick och pack och flyttade från Malmö till Eskilstuna. Det skulle vara vara ett halvår, sen skulle jag hem till min trygghet igen var det tänkt.
Nåja, vi vet alla vad som hände sedan. :P

Så, whats new?
Jag har gått och blivit med hus! Helt otroligt. Här kan vi snacka om vuxenpoäng va? Jodå, jag och Robin tröttnade på allt skit som hände i Nyfors och tyckte att Kungsör lät mycket tryggare. Och det är det! Jag har inte hört ett pistolskott sen vi flyttade in. ;)
Huset är hur fint som helst och vi trivs väldigt bra. Isadora tjatar fortfarande om att vår lägenhet var fin, men jag tror att hon bara busar med oss.

På tal om Isadora. Hon fyller sju år på onsdag. Hur gick det till?!
Jag har lite svårt att ta in det känner jag. Tror nånstans att hon alltid kommer vara min bebis. Kanske ändras det om vi får barn igen, men visst är det något särskilt med ens förstfödda?
Hon går i skolan nu, är pigg och glad och smart och fin och otroligt kaxig och trotsig emellanåt. Som vilken 7-åring som helst skulle jag tro, även om det inte hjälper när jag börjar gnissla tänder och vill sälja henne på blocket. ;)
Hon läser, skriver och är bättre på matte än vad jag är, haha.

Livet på tåget är som det brukar. Jag har ju en fast anställning och i december bestämde jag mig för att gå ner i tid. Mest för att jag är otroligt trött och sen för att det faktiskt tar en del att pendla. Vi har ju inte normala tider på det här arbetet, men jag trivs och det känns skönt att ha en fast inkomst. Speciellt nu när vi har hus.

Dags att säga hejdå för denna gång, inte för att jag tror att nån läser. :P

/Anna

tisdag 14 januari 2014

Ingen vanlig dag

Idag är det ingen vanlig dag för i dag är det Isadoras födelsedag!!
Tänka sig att min stora fina dotter fyller 6 år idag. Att jag har fått vara mamma till den här speciella, smarta, godhjärtade flickan i så många år. Hon lär mig nya saker hela tiden och kärleken blir faktiskt bara större ju äldre hon blir, konstigt nog.

Grattis min fina Isadora. Mamma älskar dig till månen och tillbaka.

måndag 30 december 2013

#mörkertalet

Igår valde jag att berätta min historia under hashtaggen #mörkertalet på twitter. Jag har nog inte skrivit öppet om vad som hände mig den där kalla decembernatten för 16 år sedan men det beror inte på att jag skäms. Jag har nog bara inte känt att det funnits rätt kanal att prata om det. Men min familj vet och jag har alltid varit öppen om ämnet dykt upp.

Idag ringde Tv4 som hade läst det jag skrivit, och ville intervjua mig. Många tankar hann komma upp men jag sa utan tvekan ja till det. Ämnet är så viktigt och jag kände väl någonstans att jag kanske kan hjälpa till genom att berätta.

För er som missat vad #mörkertalet är och inte såg TV4-nyheterna idag så kan ni se på inslaget här.

Jag var 15 år när jag blev våldtagen den där kalla natten, på väg hem från en kompis. Precis vid polishuset hände det. Ironin i det..
När förövaren var klar låg jag kvar på den kalla marken i flera timmar innan jag till sist vågade gå hem. Väl hemma duschade jag i ett par timmar och sen var det fysiska över.

Det har tagit mig 16 år att må bra. Att våga känna lycka. Att tillåta mig glädje. Det tog år med terapi och mediciner, självskadebeteende och tårar innan jag till sist hamnade här. "Här" är att känna sig trygg. Stabil. Välmående. Något många tar för givet men som under många år var något jag bara drömde om. Och jag skadade inte bara mig under tiden utan även älskade omkring mig.

Det som hände var vidrigt. Hemskt. Fruktansvärt. Något ingen borde behöva gå igenom. Men det händer varje dag.
Och precis som mig så anmäls inte våldtäkterna. Varför anmälde jag inte? Det finns inget lätt svar. Jag skämdes. Vem skulle tro mig? Jag kände inte min förövare. 15 år och vilsen. Skamsen. Jag kunde tagit en annan väg hem. Kunde haft andra kläder på mig. Etc etc.
Nu 16 år senare har jag bättre insikt. Det är aldrig någonsin offrets fel. Vi är överlevare!
Lär era söner att ett nej är ett nej. Att de inte kan ta för sig hur de vill, att lyssna på tjejen, lyssna på den lilla rösten inuti som säger att den här tjejen är för berusad och behöver hjälp hem. Det är inte våra döttrar som ska få förmaningar om klädval.

Det finns inget att skämmas för. Vi är överlevare!

torsdag 21 november 2013

BVC och föräldrasnack

Igår var vi på besök hos BVC vilket också innebar att det var sista besöket där. Hädanefter är det skolan som tar hand om Isadora. Det känns oerhört stort och läskigt! Min fina unge, nu kan du sluta växa ett tag. ;)

Allt gick bra där och Isadora var awesome! När sputan skulle tas rullade hon upp ärmen och pep till. Inga tårar och hon sa att hon var van efter Egypten förra året då hon fick tre sprutor mot Hepatit.

Isadora är nu 118 cm lång och väger in på 21 kilo. Över på längd-kurvan och mitt i vikt-kurvan så hon följer sin egen kurva fint. Eller ja, sen hon var 1 år iaf. Innan dess låg hon över på vikten också, min lilla köttbulle. ♡

Nyfödd: 3545g, 50 cm
1 år: 10,3 kg, 78 cm
1 år 9 mån: 11,4 kg (missade längd)
3 år: 14,5 kg, 98 cm
4 år: 17 kg, 103 cm
5,5 år: 21 kg, 118 cm

Tänk vad snabbt tiden går? Robin har pratat om en ny bebis och visst tusan blir jag lite sugen. Är glad att vi var så pass unga när Isadora kom för då gör det inget att vi dröjer lite med tvåan. Jag har sagt att jag drar linjen vid 35. Efter det vill jag inte.

Isadora är verkligen min stora stolthet här i livet. Varje dag förundras jag över hur smart och rolig hon är. Medan vi väntade på bvc pratade vi om familjer och Isadora sa helt klokt att familjer ser olika ut. Att vissa barn har en mamma och pappa medan andra har två pappor eller två mammor. Inga konstigheter. :)
Hon tycker att det bästa som finns är att ha föräldrar som tycker om att prata och är snälla. Kloka unge!

fredag 1 november 2013

Resfeber

Åh blä för det här med resfeber. Har haft det större delen av mitt liv och det förvärras bara med åldern tycker jag. Har ont i magen, är sönderstressad och min två veckor gamla förkylning vägrar ge med sig. Skit! Jag önskar att jag var en av de som bara längtade och kunde ta det lugnt inför en resa. Men icke.

Idag har jag ägnat dagen åt att packa alla våra väskor samt handla sånt som var nödvändigt. Jag suger på att packa kan jag säga. Tar alltid med mig för mycket, men antar att för mycket är bättre än för lite. Fast det går ju alltid att handla på resemålet.. ajja.

Det har regnat och varit tråkigt ute idag så tanken på att kunna cruisa runt i bikini med mina kritvita ben och degiga mage känns faktiskt riktigt lockande!

Ha det så bra hemma i Sverige!

onsdag 23 oktober 2013

När Liten blir Stor.

Idag fick vi hem papper och information om att Isadora ska börja skolan nästa år. Jag får seriöst lite panik över det här! Hon är ju så liiiiten. Min bebis..
Men nej. Hon är ju inte det.

Isadora har vuxit så otroligt mycket sista året, inte bara på längden (118 cm) utan i sig själv. Jag tycker mig kunna se en grubblande, tänkande, glad och lite självmedveten tjej i min snart 6-åriga dotter. Hon har mycket att säga, men så har det alltid varit. Sedan hon lärde sig säga mamma och pappa har det inte varit tyst från hennes sida i mer än ett par minuter. Hon är knappt tyst när hon sover för hon mumlar i sömnen och för tillfället snarkar hon lite. ;)

Björktorpskolan blir hon automatiskt placerad på. Den ligger närmast oss och vi var beredda på det. Jag har hört rätt mycket bra saker om den skolan så jag är inte allt för nervös. Dessutom lär ett par andra från Båtsman hamna där så då får hon sällskap. Känns bra! :)
Återstår dock att se om det kvarstår om ett år eftersom vi är sugna på att flytta. Men det tar vi då!

måndag 14 oktober 2013

Fuck cancer

Livet är hårt, grymt och orättvist. Det kan även vara fantastiskt, lyckligt och underbart.

Jag har cellförändringar i livmodern. Gick och tog omprover idag för att kunna utesluta elaka resultat. Har inte tänkt på det så mycket sen jag fick brevet förra veckan utan tagit en dag i taget. Men ju närmare jag kom sjukhuset, desto mer slog det mig.
Tänk om jag har elakartad cancer? Tänk om Isadora får en sjuk mamma?
Tänk om jag dör?

Det är många tankar som hinner passera hjärnbanken under en kort tid. Och jag är rädd. Livrädd.

Innan jag fick barn var jag odödlig. Det är jag inte längre. Numera är jag så oerhört mycket räddare om mitt liv. Det finns inget utrymme för att ta risker längre. Jag har ett barn som behöver sin mamma. Hon har världens bästa pappa som tar hand om henne på bästa sätt möjligt men.. ja, ni förstår. Jag vill inte att hon ska vara utan mig.

Nej, risken är liten att jag har cancer. Men den finns. Min familj är hemsökt av allehanda sjukdomar och cancer är en av alla vidriga sjukdomar vi har. Och statistiskt sett är det ju klart bättre om det upptäcks tidigt. Jag hade aldrig förlåtit mig om jag inte gått dit pga rädsla.

Nu finns det inget jag kan göra. Bara vänta.

Och andas.

måndag 7 oktober 2013

ReCharge

Jag är med på Buzzador där jag då och då får hem paket med prover av någonting. Det har varit t ex bebismat och godis. I mitt senaste paket fick jag hem ReCharge, ett snabblösligt energibruspulver. Det innehåller koffein, vitamin b/c/d samt antioxidanter som gör att du känner dig uppiggad.

De finns i två olika smaker; blodapelsin samt äpple/litchi. Min favorit är blodapelsin! Jag tycker definitivt att jag kände förändring efter ett glas ReCharge. Eftersom jag inte dricker kaffe så ofta (pga känslig mage) så var jag lite orolig hur jag skulle må, men det var inga som helst problem. Magen mådde jättebra och humöret var på topp.

torsdag 26 september 2013

Ett barn eller fler?

Senaste dagarna har flera personer frågat mig om vi vill ha fler barn. Det är en lätt fråga med ett komplicerat svar.

Just nu känns det alldeles perfekt att ha ett barn. Isadora är inte allt för svår att ta hand om, och denna ålder är väldigt fin. Mycket känslor, visst, men hon är kramig, tänker mycket och är oerhört smart. Det är lätt att diskutera med henne och ibland kan det vara lätt att tro att hon är äldre än vad hon är.

Rent ekonomiskt är det förstås billigare med ett barn än fler. Att bara behöva köpa en uppsättning av allt istället för två eller fler. Men vi hade såklart haft råd. Båda två tjänar hyggligt bra och vi har inte räkningar som ligger på hög. Inga skulder heller, mer än CSN som vi betalar av.

Det är helt enkelt bekvämt med ett barn! Men...

Självklart vill jag ha ett barn till. Det kommer och går det där. Vissa dagar gör det ont i livmodern av längtan efter en bebis till att få sniffa i nacken och gosa in sig i fettveck. Att bara bygga in mig i en rosaskimrande bubbla. Fast det är ju bara önsketänkande. Första halvåret med Isadora var allt annat än rosaskimrande. Fettvecken fanns där att gosa in mig i, men förlossningen var ett trauma och förlossningsdepressionen höll på att ta kål på mig. Jag har inte glömt.

Jag fyller 31 år i november. Så gammal min mamma var när jag föddes. Lite av en milstolpe känns det som. Men jag har tid. Det är okej att få barn vid 33 också om jag vill det. Allt beror på var vi är då. Med jobb, boende och oss. Jag och Robin.

Men nu. Nu njuter jag av min blivande 6-åring som gör mig stolt varenda dag. Hon är den finaste lilla stora unge jag kunde önskat mig.

tisdag 24 september 2013

Nytt till Isadora

Vi har börjat rensa bort storlek 116 från Isadoras garderob och börjat fylla på med 122 istället. Det som verkligen behövdes var pyjamaser och vi passade på att handla en overall också.


Vi fick ett nattlinne av en väninna vilket var första nattlinnet för Isadora, och hon tyckte om det så passade på att köpa ett när det bara kostade 99 kr på H&M. Sen älskar ju ungen leopardmönster så den andra pyjamasen kändes rätt givet när jag såg den. ;)

När det gäller overall blev jag positivt överraskad av H&M. Vi köpte en overall som höll i två säsonger sist så köpte en därifrån nu med för 599 kr. Återstår att se om denna är lika bra! Vi har ett tvådelat set också att variera med. 

Sen fick Robin köpa nya kallingar och tröjor. Själv känner jag mig rätt nöjd just nu. Blir kanske något om jag går in i en affär. :)

Behöver semester nu.

I söndags fick jag uppleva skräcken när en resenär ballade ur totalt och gick bananas. Hen hade inte en korrekt biljett (detta är ett bra exempel på föregående inlägg) utan försökte köra en fuling genom att ljuga om åldern. När jag sa att det skulle bli en ny biljett så fick hen ett utbrott utan dess like. Började slå på inredningen, vrålade allt hen bara kunde och var rakt upp i mitt ansikte och skrek så jag fick saliv mot mig. Väldigt otrevligt.
Min kollega och jag fick till sist av personen och då kom spottloskan. Både jag och min kollega skötte vår del exemplariskt genom att behålla lugnet hela tiden och försökte förklara reglerna när vi väl fick en syl i vädret. Men efteråt kom chocken som ett brev på posten och jag skakade så mycket att min kollega fick hålla uppe mig. Jag blev tagen ur tjänst och fick prata med företagsläkaren efteråt så jag har blivit väl omhändertagen. :)

I det utrymmet som hela händelsen inträffade satt det ett gäng personer som inte sa ett pip under hela tiden. Antagligen var de livrädda för gudarna ska veta att jag trodde ett tag att jag skulle få på käften. Men precis när vi fått ner personen i vestibulen så sa en resenär att jag hade hanterat situationen bra. Det kändes givetvis bra att få höra, men önskar att någon hade vågat stå upp för mig och min kollega. Speciellt när den våldsamt aggressiva personen var 5 cm från mitt ansikte. Då hade det känts bra med lite uppbackning..

Jag har ältat klart händelsen och grubblat tillräckligt så jag känner mig redo att komma tillbaka till jobbet i morgon, men självklart känns det lite lite otäckt. Vet inte hur jag kommer reagera om denna person kommer ombord igen. Fast å andra sidan är jag osäker på om jag skulle känna igen hen. Min hjärna stängde liksom butiken av chock så tror inte jag skulle känna igen.
Men nu behöver jag verkligen semester. Känner mig utmattad ända in i själen och ser fram emot en vecka med sol och bad, familj och goda vänner.


fredag 20 september 2013

Rasister på SJ?

I veckan har den här texten florerat på Facebook bland allehanda kontakter. Första känslan var att brusa upp och bli skitförbannad för uppenbarligen har personen som skrivit debattartikeln ingen aning om hur det går till på tågen. Nu har jag lugnat ner mig och tänkte bara skriva lite kommentarer. Kanske kan jag förklara lite för er som läst texten och blivit skitförbannad på den "strukturella orättvisan".


  • Personen med ungdomsbiljett. 
Att tågvärden inte sa "god morgon" istället för "hörru" låter absolut otrevligt. När jag hittar någon som sover på tåget som inte viserat sin biljett brukar jag knäppa till på låret eller axeln och säga "hej hej, då var det dags att visa biljetten!" Men alla jobbar vi olika och har haft olika förutsättningar tidigare på dagen som resulterat i ett lite grinigare humör. 

Killen har alltså ingen legitimation. Då kan vi göra en personkontroll genom att få de sista fyra siffrorna och kontrollera i vår handdator. Men den här personen vet inte sina sista siffror. Varför han inte kan det är en helt annan fråga. Kanske har han precis fått ett helt nytt personnr, eller så har han dåligt minne. Vet ej, mer än att det då blir stora problem. Och det är precis här vi är nu.

Kvinnan som skrivit debattartikeln, Astrid Menasanch Tobieson, skriver: "/.../ och i onsdags var en kille med om att han blev avslängd med giltig biljett från ett tåg /.../"
Nä, men vänta här nu. Killen han inte kunnat uppvisa giltig ID trots att han enligt regelverket måste kunna uppvisa detta FÖR ATT biljetten ska vara giltig. Det är inte ombordpersonalens uppgift att ringa runt för att kontrollera personers identiteter. Vore det så skulle vi inte göra annat än sitta med telefonen mot örat. 
Jag upprepar: för att en biljett ska vara GILTIG måste du kunna uppvisa legitimation. Kan du inte det så är biljetten ogiltig och du kan komma att antingen köpa en ny biljett eller uppgradera den gamla. 

Att sen en person reser sig upp och anger var killen gick när han lämnade platsen (jag säger inte att han tänkte gömma sig, för det vet jag inte. Men ni anar inte hur många gånger jag fått gå och knacka på toadörren när jag bett personer lämna tåget) tror jag handlar om att många människor idag är trötta på att behöva betala dyrare tågbiljetter för att många inte gör rätt för sig. Än en gång: jag säger inte att det var så i detta fallet. Kvinnan kanske är Sverigedemokrat och ville bara ha av invandrarkillen. 

  • Medelålders vita män
Astrid skriver här om något hon fått ut från ett SMS. Jag är ledsen, men det tycker jag inte är något annat än indicier. Hon var alltså inte på plats själv utan hänvisar till vad en kompis har skrivit. Men okej, då ska jag förklara det här med.

Ett gäng medelålders män har alltså satt sig på tåget med endast bekräftelse. Det här händer mig flera gånger i månaden, och inte bara bland medelålders vita män utan senast i tisdags med en stressad ung mamma som hade tre småbarn med sig. Eftersom jag antar att hudfärgen här har betydelse kan jag meddela att denna mammans härkomst var från Asien och hon pratade knapphändig svenska. Men det var inga problem eftersom...

Det som händer när någon kommer med en bekräftelse istället för biljett är att vi ber om ID och sen kan vi lätt få fram personen i vår bokningslista. I vår bokningslista hittar vi all information om personen och kan manuellt visera deras biljett. Ser man i bokningslistan att det är en person som köpt ungdomsbiljett men är över 26 och inte studerande så det INGEN GILTIG biljett. Då är vi tillbaka till exempel 1 och det är en ny biljett som gäller. 

Okej, då tycker jag nog att jag har förklarat hur det går till rätt bra. Jag är med om båda exemplen flera gånger i månaden, men det löser sig 9 av 10 gånger. Det har funnits många tillfällen då jag har fått uppgradera biljetter (personen får då betala mellanskillnaden ungdom-vuxen) eftersom människor antingen har missförstått eller kört en fuling. Och det händer väldigt ofta att människor kommer med bekräftelsen istället för biljett men där löser det sig alltid. Det är precis som när en SMS-biljett inte kommit fram pga tekniskt strul. Har du ID på dig så hittar vi dig i bokningslistan. Det har inte med hudfärg att göra som det låter i artikeln. 

Hoppas att jag har kunnat få fram hur vi arbetar på ett bättre sätt. Snälla sluta tro att allt handlar om hudfärg och orättvisa strukturer. Jag säger inte att det inte finns rasism på SJ, för det finns tyvärr överallt. Men när det gäller exemplen i artikeln så finns det ett annat svar. Tack och hej!