Haters gonna hate

Fick in ett ex antal kommentarer från anonyma näthatare igår och under natten som gör att jag tagit bort kommentarsfunktionen. Jag tar mer än gärna kritik om den är befogad men jag ställer inte upp på skitsnack, härskarteknik och irrelevanta kommentarer om min dotter. Det här är en personlig blogg med mina tankar och funderingar, inte en kanal för troll. Det finns en jättebra sida där ni kan fortsätta sprida er skit: familjeliv.se

Det känns som att vara tillbaka på högstadiet. Den känslan är grym och tråkig och jag har känt mig väldigt ledsen och sårad. Att få veta att "flera" i min bekantskapskrets har suttit och haft åsikter om mig utan att säga det till mig ansikte mot ansikte är förjäkla trist men alla har rätt till sina åsikter. Precis som jag har rätt till mina.

Nej, jag har aldrig "tävlat" som förälder. Hela den idén gör mig illamående av flera anledningar. Dels för att barn aldrig någonsin ska bli utsatt för det. Alla barn växer och utvecklas individuellt, och det finns inget rätt eller fel. Barn är underbara, punkt. Dels för att jag har kämpat som förälder under långa perioder. Inte bara till en början när jag led av förlossningsdepression utan även efter med alla tuffa trotsperioder vi har haft med Isadora. Det har varit fyra underbara år men det har även varit fyra tuffa år när jag trott att jag inte skulle orka med mer.

Jag skulle vara stoltast i världen över mitt barn även om hon så låg på en 2-årings utveckling för hon är mitt barn, och jag älskar henne till döds. Det är inget fel i att vara stolt och mallig över sitt barn. Det är väl alla?
Och jag tycker inte heller att det är fel att skriva om barnens utveckling och vad som händer i deras liv. Att jag finner min dotter "duktig" är en självklarhet i mitt liv, men jag säger det inte till henne hela tiden eftersom jag inte vill att hon ska få "duktighets-komplex" och känna att hon måste vara bäst för att tillfredsställa mig.

Den här bloggen är inte bara till för mig utan den är även till för min släkt och vänner som inte bor här i Eskilstuna. Hela min familj är utspridd runt omkring i landet och denna blogg är till för att de ska kunna ta del av vad som händer i Isadoras liv och även i mitt.

Det här inlägget blir som ett försvarstal och det är inte meningen. Jag har inget att försvara för jag anser inte att jag har gjort något fel. Jag är som vilken annan mamma som helst. Stolt som en tupp över min dotter och jag gör mina misstag precis som alla andra. Det finns ingen perfekt förälder. Tycker man att det är mycket drama i 16-årsåldern så vänta tills ni blir mammor. Herregud vad många har åsikter då!

Nu avslutar jag det här ämnet och låter min blogg vila en stund. All drama gör mig utmattad och jag har viktigare saker för mig.

Tack och hej, leverpastej!

Paus

Det är inte värt det. Nej.

Tar en time-out från internet nu.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Landet mellanmjölk.

Vi lever i Sverige. Det är ett bra land att leva i. Vi har demokrati, vår jämställdhet är något av det bästa i världen och våra barn svälter inte till döds varje dag.

Jag är tacksam för alla dessa bitar men en sak stör mig som fan när det gäller Sverige.

Vår ovilja att kunna säga bra saker om oss själva och våra närmsta.

För då skryter vi. Vi brer på. SÅ bra kan det ju inte vara. Hon ljuger. Han säger bara så för att få fler beundrare. Osv.

Vet ni vad? Fuck that! Jag är så jäkla trött på att allt ska vara så himla lagom. Vill jag berätta om att min dotter är ett A-barn så kommer jag göra det. För jag är stolt som en tupp över henne! Och ni som läser och har barn - era barn är precis lika fantastiska! De är ju det bästa man har, det bästa man gjort.

Hade inte sköterskan på bvc sagt som hon gjort hade jag ändå tyckt så. Jag är ju mamma! Blev givetvis oerhört mallig och stolt. Vem blir inte det över sina barn?

Det här är min blogg. Jag skriver vad jag vill. Så enkelt är det. Vill du inte läsa om mig och min familj så finns det andra bloggar.

Published with Blogger-droid v2.0.4

En annan sak..

När jag läser andras bloggar, vänners som okända, och de skriver vilka fantastiska resultat deras ungar uppvisat - då blir jag sjukt glad för deras skull!

Varför varför varför skriver man till en annan människa att det måste vara en lögn vad man skrivit att en sköterska sagt? Är det verkligen så svårt att känna glädje för någon annan och istället väljer misstro?

Fan vilken kall värld vi lever i.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Suck.

Människor är lustiga. Jävligt lustiga.

Jo men eller hur att jag skulle ljuga om vad sköterskan på bvc har sagt. Så jävla patetiskt skrivet. Jisses. Att jag ens orkar bemöta patetiska kommentarer..

Published with Blogger-droid v2.0.4

Bvc

Var en ordentlig genomgång idag på bvc. Siffrorna: 103 cm lång och 17 kilo. Helt perfekta siffror enligt den trevliga sköterskan. När Izzie sen briljerade med att kunna säga banan och ananas på engelska samt klarade hörsel- syntest perfekt sa sköterskan "vi får inte säga såhär egentligen men Isadora är ett riktigt A-barn!". Gissa om jag är mallig? :D

Gällande hennes uttalsproblem med R så får vi gå till en logoped och öva. Lika bra att göra det nu än innan skolan tycker jag. :)

Det var mysigt att låta farmor följa med också. Efteråt åkte vi till Tuna park och tog en fika samt shoppade lite kläder.

Har haft en härlig dag med min härliga dotter! I morgon är det dags att jobba igen.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Några bilder från kalaset

Det var 10 barn och drygt 18 vuxna på kalaset så vi hade fullt upp med att försöka få allt att fungera. Därför blev det inte jättemånga bilder tagna, men några iaf.. :)

4-årskoll

I morgon är det dags att gå till bvc för 4-årskoll. När barnen är såhär stora går man bara en gång om året så det är ett spännande besök som väntar!

Visst har vi mätt och vägt här hemma men det blir nästan aldrig samma resultat som hos bvc. Sen vill de väl kolla att Isadora utvecklas som hon ska också. Det är jag inte nervös över alls.. Hon har till och med lärt sig vår hemadress. ;)

Återkommer i morgon med resultat från besöket!

Ett stort GRATTIS önskar vi My och Elvira som blir 1 respektive 3 år idag! :)

Published with Blogger-droid v2.0.3

Hon har redan lärt sig sarkasm

Vi satt i bilen, pratade och skämtade med varandra. Skrattade åt dumma skämt som egentligen inte alls var roliga när det hände.

Robin skämtade, det blev tyst från barnstolen där bak och helt plötsligt säger ungen med sarkastisk stämma "roooligt pappa, verkligen. Jätteroligt."
Jag och Robin bara tittade på varandra och började asgarva. Ungen där bak skrattade halvt ihjäl sig, och det märks verkligen att hon är vår dotter. Mest Robins faktiskt, för de två har samma kassa humor emellanåt. ;)

Grattis Isadora, 4 år.

Idag är ingen vanlig dag för idag är det älskade Isadoras dag. Hennes fjärde år har nu påbörjats och det är med stor glädje jag ser tillbaka på de gångna fyra åren. Det är helt otroligt att det redan har gått så många år. Å ena sidan känns det som om det var igår hon äntligen kom till oss efter mycket om och men, men å andra sidan känns det som att hon alltid har funnits.

Jag tror oftast inte på att saker händer av en anledning, men när det gäller min fina dotter så VET jag att hon kom till just oss av en anledning. Hon kom för att skänka oss den största glädjen. Den största lyckan.
Hon kom till oss för att visa vad livet går ut på. Vad livet ska handla om. En rätt enkel, men ändå så svår sak: kärlek.

Det har varit många tuffa perioder, det ska gudarna veta. 2-årstrotsen var något av det värsta jag upplevt som förälder. Även om Isadora var väldigt tidig med att tala så gick det inte direkt att diskutera med henne. Jag tror att både jag och Robin åldrades ett par år under den värsta perioden. ;)
Men man kommer över dessa kullar också och kommer ut som en starkare människa med bättre självförtroende.

Redan som väldigt liten insåg vi och människorna runt omkring oss att det var en liten skämtare vi avlat fram. Isadora började på dagis strax efter sin ett-årsdag och det tog inte många månader innan personalen meddelade oss att Isadora var avdelningens lilla komiker. Och så har det fortsatt!

Isadora älskar att få människor att skratta. Hon älskar att vara i centrum. Hon älskar att busa. Hon älskar att prata. Hon älskar att se på film. Hon älskar att bada. Hon älskar att få sina naglar målade. Hon älskar att läsa. Hon älskar att få vara uppe sent på helgen och somna i soffan. Hon älskar choklad. Hon älskar bebisar. Hon älskar att få höra om sig själv. Hon älskar att pyssla.

Och vi älskar Dig, underbara Isadora. Tack för att just du kom till oss den där kalla, blöta januaridagen för fyra år sedan. Sedan den dagen har du förgyllt dina föräldrars dagar, dina mor- och farföräldrars och alla andra som träffat dig. Det är omöjligt att inte bli förälskad i dig.

Utmattad kalasfixare

Men herre min lilla gud vad mycket det tar på krafterna att försöka fixa i ordning ett kalas för sin blivande 4-åring. Tusen saker som ska ordnas och när allt känns klart så är det något annat man glömt.

Idag var jag ute mellan 10-12 och hetsköpte det jag behövde från stan. Senare i eftermiddag måste vi åka till Maxi och köpa det näst sista. Och sist men inte minst så ska tårtor hämtas i morgon klockan 11. När kalaset väl drar igång vid 14 kommer jag sova i en hörna tror jag.

Små delar ur mitt liv

Funderar på om jag ska starta en ny kategori här  min blogg. "Inblick" känns som ett passande namn. Det ska handla om människor jag träffat, kärlek, relationer, svårigheter, missmod.

Idag handlar Inblick om min första riktiga pojkvän.

Han hette Jakob, var fyra år äldre än mig och jag var himlastormande kär i den pojken. Jag skulle fylla 15 år och ni vet hur kärleken känns i den åldern? Jag kunde inte äta. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte tänka på något eller någon annan än Honom.

Kruxet i vår relation var att han bodde i Stockholm och jag bodde i Malmö. Det är många mil till den man vill spendera varenda vaken minut med. Vi träffades genom Internet, på Aftonbladets chat. Året var 1997 och det här med att träffas via nätet var något mycket underligt. Inget man egentligen ville berätta för folk för då ansågs man tokig.

Men min familj är lite tokig så efter mycket tjat och gnäll så pratade mina föräldrar med Jakobs föräldrar och satte mig sedan på tåget till huvudstaden. Än idag, snart 15 år senare, minns jag vad jag hade på mig när vi skulle ses första gången. Korta jeansshorts, en magtröja och 10 cm höga klackar på fötterna.
Vad mina föräldrar tänkte när de satte mig på tåget iförd dessa kläder har jag ingen aning om men jag ursäkta de med att jag var en hemskt envis tonåring som oftast fick min vilja igenom.

Det var kärlek vid första ögonkastet.
Totalt himlastormande känslor blandat med den värsta nervositeten ni kan tänka er. Vi hade ju bara pratat i telefon, skickat nåt foto via snigelpost eftersom Internet på den tiden tog sån faslig tid på sig och kostade massa.. :P

Vi hade det underbart ihop. Såg film, åt middagar, var ute på Djurgården och promenerade omkring. Allt i decimeterhöga klackar!
Sen ändrades något.

Vi träffades en andra gång och han betedde sig konstigt. Jag var så kär, ville ha honom så mycket men han distanserade sig. Och till sist krossade han mitt tonåriga hjärta som var så fyllt med kärlek.

Några år senare skickade han ett riktigt brev till mig. Bad om ursäkt för hur allt hade slutat, och verkade ångra sig. Han hade nu gjort lumpen, mognat och undrade om vi inte kunde ta upp kontakten. Jag hade precis blivit singel efter ett otroligt destruktivt förhållande och var som en skadeskjuten fågel. När brevet kom blev jag så glad. Vi pratade i telefon, skrattade och hade kul. Jakob undrade om jag ville komma upp till Stockholm och julshoppa. Det pirrade i magen på tåget upp. Nu var vi båda äldre, mer mogna.

På kvällen satt vi och pratade. Jag öppnade upp mig om vad jag gått igenom senaste året. Hur tufft mitt liv hade varit och att jag nu började känna mig lite lite starkare.
Han erbjöd mig sitt sovrum medan han kunde ta gästrummet, men självklart hamnade vi i samma rum. Och jag började falla.

Två dagar efter att jag kommit hem fick jag ett mail av honom. "Kan du inte komma upp snart igen så vi kan ha lite kul i sängen?" stod det.
Jag blockade honom och har sedan dess inte haft kontakt med honom. Han lyckades krossa mitt hjärta två gånger och det var en gång för mycket.

Ibland undrar jag hur jag skulle reagera om jag träffade Jakob när jag är uppe i Stockholm. Jag är ju där rätt ofta numera och bor bara en timme ifrån. Det tog mig flera år av bitterhet att komma över känslan att jag aldrig betydde något för honom. Ens första kärlek är så speciell och man glömmer den aldrig. Tyvärr önskar jag att jag hade fler trevliga minnen än tråkiga, men så är det inte. Han kommer för alltid vara min första kärlek som krossade mitt hjärta inte bara en utan två gånger.

Redig skitdag

Idag har varit en sån dag då jag, om jag inte hade haft barn, skulle stannat i sängen och inte gått upp. Jag har känt mig hängig, sjuk, kass, ful, nedstämd och allmänt "blue". Varför har jag ingen aning om men migränen och min onda fot har säkert haft ett finger med i spelet. Tack gode gud för Isadora annars hade jag vältrat mig i självömkan idag. :P

Vi tog oss ner till Underhund och fikade och snackade lite med Pethra. Barnet fick springa av sig lite och sjunga och snacka som om det inte fanns en morgondag. Alltså, det här med att mitt barn inte kan vara tyst en minut. Jag får skavsår i öronen på riktigt. Ibland får jag vänligt men bestämt säga till henne att gå in på sitt rum och leka en stund så jag får liiite luft och tystnad. Detta har jag för övrigt slutat få dåligt samvete för. :P

Ibland får jag panik och tror att jag inte duger som mamma. Att Isadora inte är lycklig och jag får lätt prestationsångest när jag läser andra mamma-bloggar där allt målas upp i glada färger och deras barn jämt och ständigt går omkring med saliga leenden och piffiga mammor med rött läppstift i ena handen och nybakta bullar i andra. Sen inser jag en sak.
Fan, jag är en skitbra morsa! Ungen vågar testa sina gränser och skriker och låter. Hon är fyra år och det är fullkomligt normalt. Ungen är normal trots att hon har en mamma som ytterst sällan har läppstift och som bara bakar två-tre gånger om året. Det till födelsedagar och julen. ;)

Nej, jag kommer aldrig bli en bullbakande morsa med rött läppstift som har barn med saliga leenden 24/7. Istället har jag fått ett barn som testar, utmanar, vågar. Hon är självständig, envis, pratar förjävla högt och är busig till max. Ibland låter jag henne fika mitt i veckan och hon sover fortfarande inne hos oss var och varannan natt. Men för tusan, hon är lycklig! Och jag vet med mig själv att jag gör henne lycklig. Jag uppfostrar henne till att bli en stark och initiativtagande brutta som vågar säga vad hon vill. Hon kommer inte bli ett sjåp som låter sig bli nedtrampad. Hon kan bli vad hon vill, och det vet hon redan nu.

Så nu du Anna, nu ska du genast sluta tänka att alla andra mammor har det lättare, att alla andra barn är lyckligare. Du är en fantastisk mamma och du har ett fantastiskt barn.

Bara för att tillägga så det inte blir missförstånd: det är absolut inget fel på att ha rött läppstift och baka för jämnan. Fan, jag är ju lite avundsjuk på er! ;)

Isadoras önskelista

För er som kan behöva lite idéer till vad man kan köpa till Isadora i present kommer här några tips:

• Klämmor till håret (inte gummiband för det använder hon inte)
• Böcker
• Dockhusmöbler till Småland dockhus
• Pokémon-grejor/filmer
• Sängkläder
• Pysselsaker så som pärlplattor och målarsaker
• Hello Kitty-kläder i storlek 110 (ej jeans)
• Tjocka leggings i storlek 110

Annars så är hon inte speciellt svår att köpa saker till. Hon blir glad för minsta lilla! ;)

Foten..

I torsdags var allt som det skulle. Jag jobbade upp till Stockholm, och på väg till basen så hände något. Det liksom bara klickade till i foten och sen var det skitsvårt att gå. Haltade mig fram resten av dagen och det blev bara värre och värre. Smärtan sitter i fotdynan, precis under ett par av tårna. Det känns ungefär som om jag har sträckt mig där..

I fredags jobbade en kort stund med en tjej som berättade att hon hade haft likadant. Det kallas Mortons syndrom och är inte helt ovanligt bland folk som går mycket. Och det kan man ju lugnt säga att jag gör.. :P
För min kollega krävdes en veckas sjukskrivning och smärtstillande. Så under helgen som gick tog jag några smärtstillande och rörde inte foten. Skulle jobba igår, men det var en kort tur och jag kände att det gick bra.

Nu gör det fortfarande ont, och jag kan inte gå mer än en bit innan smärtan blir fruktansvärd. Hoppas att det går över snart, men till dess tar jag det så lugnt som möjligt. Hur nu det är möjligt med en tokig snart 4-åring. ;)