Pages

måndag 7 september 2009

Aj.

Mamma-hjärtat blöder och jag känner mig rent gråtfärdig. Jag varnar för osammanhängande text!

I morse var min lilla skrutt jättetrött. Hon brukar i vanliga fall vakna innan mig men inte i morse. Tog upp henne, klädde på henne och gick in till köket för att göra frukost. Nehepp, två skedar gröt sen spottade hon ut det. Försökte med macka, men samma sak där. Efter 7 försök med olika saker så gav jag upp och trodde att det berodde på att hon sovit dåligt och att aptiten därför inte var på topp.

Gick i väg till dagis där hon inte alls ville slita sig från mig, vilket hon annars gör. Korkad som jag är så fick Pia (en av Izzies förskolelärare) ta hand om skruttan och jag begav mig med tårar brännandes bakom ögonlocken. Varför, varför, varför lämnade jag henne trots att jag kände att något var fel? Varför lyssnade jag inte på mitt hjärta? Åhh, blir så arg på mig själv!

Vid 12 ringde dagis...
De hade tagit tempen och skruttan hade 38,5 grader! Inte konstigt att hon var som hon var på morgonen. Hon var ju sjuk! Och jag hade lämnat henne med tanken att det skulle bli bättre. :[

Sprang ner till dagis, för som tur var satt jag hemma med nosen i en väldigt o-spännande skolbok. Lilla skruttan kom hand i hand med favorit-Bolla (Valbona, men enligt Izzie heter hon Bolla). När hon fick syn på mig sprang hon till mig och började störtgråta. Mamma-hjärtat brast i tusen bitar och jag kunde inte hålla bort tårarna. Mitt underbara, fantastiska barn! Brännhet och kall på samma gång.

Hade skruttan på armen hela vägen hem, plus att jag försökte köra vagnen samtidigt som skruttan grät hysteriskt. Huh, vad hemsk jag kände mig.
Hem, av med skor och jacka, på med tjocktröja och i med Relive till min tjej som bara grät och grät. Gick in i hennes rum, drog ned mörkläggningsgardinen och satte oss i favorit-fåtöljen. Den är lite gungbar så hon fick ligga med ryggen mot min mage och bröst, medan jag använde fotpallen som stöd för att få igång lite gungning. Till sist slappnade hon av i hela kroppen och somnade mot mig. Passade på att lyfta upp henne till hennes säng där hon till sist slocknade.

Min underbara lilla flicka. Mammas tjej. Prinsessan.
Det finns inget jag inte skulle göra för den här lilla människan. Hon är mitt allt, och när hon mår dåligt så mår jag också dåligt. Mitt hjärta gråter och det blöder på insidan av mig. Hennes lycka och välmående är allt som betyder något. Hon är en 85 cm lång glädjekälla och hur mycket hon än kan driva mig till vansinne med sina galna upptåg så blir min kärlek till henne bara starkare och starkare.

Lilla fina Isadora.
Om mamma hade kunnat, så hade hon tagit bort allt det onda.
Jag älskar dig mer än livet och universum någonsin kan föreställa.


anna_signatur

3 kommentarer:

Emelie sa...

Åh vad fint skrivet.
Hoppas sessan kryar på sig snabbt!!!!
Vad mysigt det lät att sitta i fåtöljen, nu längtar jag efter min Prins :-D.
KRAM!!

camillasnyahem sa...

Sitter här med tårar i ögonen, Lea har också feber och är snorig idag så jag känner igen mig... Men jag tycker inte du ska klandra dig själv, det är inte lätt att förstå alla signaler. Som tur är lär man sig för var dag som går och Isadora har tur som har såna underbara föräldrar som bara vill det bästa för henne! <3

Hogrelius sa...

Jag känner igen allt det du skriver från livet när du var liten.(Även alla de andra barnen)Ibland känner man sig som en skit när man inte har lyssnat ordentligt på sitt inre om vad som är rätt eller fel.Du kände på dig redan när du lämnade henne och det var de känslorna som var rätt.Men ibland blir det så här!Glömmer inte heller hur det kändes när dina syskon hade kikhosta ihop med mamma Elisabet! det var svårt att gå till jobbet då och lämna allt till en sjuk mor. Till slut fick vi hjälp genom FK med en kvinna som kom hem till oss!