Pages

onsdag 23 september 2009

Trotsålder, redan?

Vi har välsignats med ett underbart barn. Tro inget annat! Vi älskar henne mer än livet själv, men hon kan vara en rejäl pain in the ass numera. Vi har redan fått ta del av vad trotsåldern betyder! Hjälp, hon är inte ens två år och trotsar som vilken 4-åring som helst.
Värst är när hon spottar på oss, på golvet och i soffan bara för att hon inte får sin vilja igenom. Det är frustrerande, för när vi säger till henne så flinar hon bara åt oss.
Förutom att spotta så tycker Isadora numera om att slåss. Tack och lov är det bara mot oss här hemma, och inte på dagis så vitt jag vet. Blir hon förbannad på något så ställer hon sig i boxningsposition och sen slår hon till. Om hon inte slår med handen så rivs hon eller skriker så högt hon bara kan.

Tack och lov handlar det om sällsynta tillfällen, men när det väl händer så är det extra jobbigt. Det är verkligen en dam med skinn på näsan och envishet värre än en åsnas. Olyckligtvis är jag precis lika envis (antar att hon fått det från mig, för Robin är betydligt "snällare") vilket innebär att jag är den "elaka" och Robin ses som den "snälla" av föräldrarna. Alltså springer hon till Robin så fort jag säger ifrån om något. Nu har Robin tack och lov börjat säga ifrån också, för hon har haft en tendens att vira honom runt sitt lillfinger. ;]

Huh ja, det är inte en lätt uppgift att uppfostra ett barn - det kan jag lova! Tack och lov är det ju inte såhär varje dag, utan för det mesta är hon ett oerhört snällt barn som oftast är glad. Får försöka tänka som så att det är bra att hon har stark vilja. Då kommer ingen kunna sätta sig på henne när hon blir större.

Har nån något tips för spott- och slåss-dramat? Vi har bara försökt med att säga ifrån pedagogiskt, men det verkar inte fungera.

anna_signatur

2 kommentarer:

Pethra sa...

Lider med er. Axel spottar inte, men slåss kan han. Och skrika rakt ut och slänga sig på marken/golvet i protest. Angående tips så har jag inte så många.. Jag tror inte på auktoritär uppfostran. Det funkar då inte på Axel iaf. Det bästa för oss är att sätta oss med honom och lugnt förklara att man inte får göra si och så, för det gör det ont (eller vad det nu är). Och visa att man blir ledsen. Visst ryter vi till ibland (vem tappar inte tålamodet då och då..) men det gör det bara värre. Då skrattar han och tror man busar. Och avleder. Bah.

Denise sa...

Shit, känner verkligen medlidande. Är så rädd att vår dotter ska bli sådan. Hon har börjat ta för sig mer och mer och snor leksaker och så, medan de andra barnen är ganska snälla på ÖF. Svårt att ge råd, men Pethras låter vettigt. Det här med att bli arg är nog inge bra i längden. Tror man får mer empati ur barnet om man lär henne att man blir ledsen och inte arg. har verkligen ingen aning om hur man löser sådant här, emn jag hoppas att ni listar ut ett knep som får henne att förstå er =)
Det där lillfingret är nog virat på de flesta fäder sen födseln, hihi...