Pages

fredag 23 oktober 2009

Fredags-ledsen.

Idag skulle jag ge våra två ödlor nytt vatten. Yoshi sprang omkring som vanligt när vattnet är på ingång, men bakom vattenskålen, tätt intryckt, låg Zelda. Jag trodde först att hon hade fastnat där bakom, som hon en gång tidigare hade gjort så jag flyttade vattenskålen. Robin sa direkt att han trodde att hon hade krypit dit för att dö, och visst var det så. Djur brukar gå undan när de känner att det är dags att dö, även såna i fångenskap.

Det är så sorgligt, och jag har gråtit flera gånger sedan vi hittade henne, för våra ödlor var som våra barn under flera års tid. Senast igår på morgonen var jag inne och pratade lite med ödlorna, och även om Zelda inte såg så frisk ut så kom det ändå som en chock att hon lagt sig för att dö efter det.

Yoshi och Zelda är leopardgeckoödlor och ska ha en livslängd på runt 20 år, men Zelda blev bara 7 år och det känns givetvis som ett misslyckande. Saken är den att hon har levt ett hårt liv. En gång fastnade hon med huvudet under vattenskålen, och när Robin skulle få loss henne fick han ett bett i fingret som tack. Efter den händelsen var Zelda för alltid traumatiserad för hon blev livrädd så fort någon kom nära. Det var nästan så att man kunde höra hennes lilla hjärta banka snabbt snabbt. :[
Sen kom det ännu en olycka i form av en sten på hennes svans. Hon kastade av sig svansen så som ödlor gör, sen växte den ut igen. Efter det var vi ytterst noga med att inte ta på henne eller vara alltför nära med våra händer, för hon riskerade att få en hjärtattack av nervositet.

Kanske var det bara skönt för Zelda att få dö, med tanke på hur rädd hon varit de senaste åren. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv så känns det skitjobbigt och jag är jätteledsen. När vi fick två missfall så blev ödlorna mina låtsasbarn. Jag tog hand om de som om de vore mina egna, vilket kanske låter sjukt, men jag kände ett starkt behov av att de skulle må bra.

Nu är dessutom Yoshi ensam. Jag vet inte hur mycket det kommer kännas av att Zelda är borta, men de är trots allt uppvuxna tillsammans. De var dessutom syskon.
Nu blir det Yoshi som kommer att få all uppmärksamhet i världen, för att lindra det som hänt. Hoppas också att Yoshi mår bra och kommer få leva 10 år till, minst.


Vi kommer sakna dig, Zelda.

anna_signatur

fredag 16 oktober 2009

Bilder! :D

Här kommer lite utlovade bilder. Har inte orkat krympa de så när ni klickar på dem - tänk på att de blir stora. :P


Två roliga bilder på en rolig unge. :D
Isadora fick för övrigt välja en mössa själv inne på H&M och hon valde en Hello Kitty. Isadora älskar ju katter så det var bara att godta hennes val. ;]


Gurka är jättegott, tycker Izzie! :D
Mamman i lördags på väg till tjejfest. I'm feeling hot hot hot.. ;]


Vårt charmtroll! :D
Och ja, hon har satt strumpor på händerna. ;]



anna_signatur

Bäst just nu

Videon till Töntarna, av kent.

anna_signatur

torsdag 15 oktober 2009

Framsteg

Här hemma går allt framåt på alla plan. För min personliga del så känns livet lättare och gladare. Mycket har med min viktnedgång att göra, men även skolan känna lättare. I vår ska jag skriva mitt ex-jobb, och det ska jag göra tillsammans med en väldigt fin väninna till mig, Emilia. Vi har samma tankar och idéer så det känns som att vi kommer klara av det galant! Känns som en tung sten har ramlat från mitt bröst. I morgon ska vi träffas och prata igenom våra funderingar. Jag hoppas att vår idé blir godkänd av högskolan, men tror nog att den blir det faktiskt. Emilia pluggar rumslig gestaltning och jag textdesign - kan det bli en bättre kombination? Tror inte det. :]

Isadora växer så det knakar här hemma. Hon sover hela nätter för det mesta och är en riktig sjusovare på morgonen! När klockan slår 8 är det meningen att vi ska gå upp, men Isadora hade lätt kunnat ligga kvar till 9, hehe. Undrar hur det blir i tonåren? Hon lär sova hela dagarna då. :P
En ny sak är att Isadora har börjat prata i två-ord. Alltså, hon säger t ex "Mamma kom", "Titta Apa" (Nicke Nyfiken) osv. Det nyaste hon lärt sig att säga är "älskar dig, mamma/pappa". Så himla sött! Jag märker att hon försöker säga massa mer så hon är verkligen på gång att prata på allvar. :]
Vi har fått beröm på dagis för hennes tal och talförståelse, och ni kan ju gissa om vi är väldigt stolta? Hon både pratar och förstår mer än många i hennes ålder och det känns så oerhört roligt! Ja, jag skryter om mitt barn och det har jag all rätt till. ;]
Isadora är fortfarande lång och smal med naglar som växer ut så fort jag har klippt de små rackarna. ;]

I kväll är det VV-möte, men jag har inga stora förväntningar på kvällens invägning. I lördags var jag nämligen på tjejfest som dessutom hade utgång, och som de flesta vet så är alkohol fruktansvärt dåligt att dricka vid önskad viktnedgång. M;en jag deppar inte för det, för jag hade så fruktansvärt roligt i lördags att det lätt var värt att gå upp i vikt (kanske) och ligga bakis i två dagar, hehe. Det är inte ofta jag går ut och det är inte ofta jag dricker så för mig betydde helgen mycket. Men nu lär det dröja innan nästa utgång, haha.

Ska försöka lägga in lite bilder också vid tillfälle. Sitter på laptopen och den är långsammare än Kristina Lugns röst. :P
Ha de så bra, fina vänner!

anna_signatur

måndag 5 oktober 2009

Ännu en helg.

Är det bara jag eller försvinner helg efter helg? Förstår inte var tiden tar vägen, eller vad jag gör med all tid. Vad tusan gjorde jag innan Isadora kom till världen? Min lilla plutt.

I morse var hon supergosig. Jättetrött också för den delen, precis som sin mamma. Jag hann göra mig i ordning innan jag gick in till henne och fick väcka henne. I natt höll hon låda ett bra tag så det var inte så konstigt att hon var trött i morse, min lilla busa. ;]
Well, vi gick upp och hon fick nya kläder på sig innan det var dags för frukost. Isadoras nya favorit är icas egna lättyoghurt med jordgubb och vanilj. Sen lite flingor i det och hon äter som om hon aldrig sett mat tidigare. :P

Efter frukosten hade vi tid kvar innan det var dags för dagis så vi lade oss i soffan och slö-glodde på bilen Brum. Isadora låg bredvid mig på en kudde men efter 2 minuter satte hon sig upp och sa "bomma", som betyder komma. Hon kröp upp självmant i mitt knä och lade sig tryggt mot mitt bröst. Jag behöver nog inte berätta hur underbart det var, för det hörs nog på min text. ;] Isadora är ju inte så mysig av sig, utan väldigt självständig. Därför njuter jag extra mycket då gånger hon bestämmer sig för att komma till mig och kramas.

I går tog vi en promenad till Tuna Park där vi shoppade en del smått och gott. Jag behövde nya skor eftersom alla jag äger läcker så mina fötter alltid är plaskblöta. Inte speciellt skönt kan jag meddela. :P Hittade iaf nya skor inne på Din Sko som var skitsnygga! Vad tycker ni?
Själv är jag jättenöjd för nu blir jag lite längre samtidigt som jag slipper bli blöt så fort jag går ut. Och går ut, ja det gör jag ofta numera!
Köpte även ett bälte eftersom mina byxor hasar ner över rumpan hela tiden och det bälte jag har är för stort så hålen har tagit slut, och det går inte att göra nya! Det "värsta" med att gå ner i vikt är just att det blir dyrt rent klädmässigt. Inget sitter som det ska. Men det känns onödigt att köpa nya kläder så som byxor och tröjor eftersom jag fortsätter gå ner i vikt. Kan inte gå och köpa nya byxor var 3:e kilo. Då blir det en jävla massa byxor i garderoben till sist. :P

Isadora har fått nya kängor så hon inte blir frusen om sina små fötter. 400 kronor för ett par skor som hon bara kommer kunna ha i höst/vinter låter kanske dyrt, men jag ser hellre att hon får ett par ordentliga skor som håller, än att behöva köpa flera stycken som går sönder eller inte håller måttet. Vi var dessutom inne på Name it och passade på att köpa tre nya långärmade tröjor till henne. Kom på att vi hade väldigt ont om långärmat till henne i rätt storlek så det passade oss bra att de hade erbjudandet tre stycken för 120 kronor. :D Ett tips till er som är ute efter långärmat till era barn! Tröjorna fanns i små storlekar (62) ända upp till storlek 164.

Nehepp, dags att göra annat! Puss och kram på er.



anna_signatur

torsdag 1 oktober 2009

Så jäkla stolt!

Andra invägningen idag och jag mår toppen! Skuttade därifrån på lätta steg och känner mig stolt och lycklig! Fy fan vad duktig jag är, rent ut sagt!
Sen förra torsdagen har jag gått ner 1,7 kilo. På en vecka har jag alltså lyckats gå ner nästan två kilo, trots att jag ätit upp en påse Tyrkisk Peber (fast jag uttalar det förstås Turkisk peppar, som de allra flesta), två kanelsnäckor och druckit en halv flaska rosévin. Hemligheten? Sparade points, snabba powerwalks och istället för att äta upp hela påsen med TP så har jag bara ätit några karameller per dag. Godiset räcker längre, och pointsen blir färre.

Ni tycker kanske att jag är tråkig och så i min blogg numera, men jag har ett krig mot kilona, och måste givetvis berätta om mina framsteg! Kan bara hoppas att ni gläds åt min lycka. :]


anna_signatur

Försvunna fördomar.

Idag tänkte jag passa på att berätta lite om en fördom jag hade som yngre som försvunnit helt och hållet.
Fördomar är något som alla dras med, oavsett om man tror det eller ej. Det finns liksom inbyggt i oss, så även hos mig.

När jag var yngre och hade dåligt självförtroende uttryckte sig mina fördomar extremt om systrarna Graaf. De blev kända och populära i en tid då jag var som mest känslig. Här kom det två superblonderade systrar med jättestora fejk-boobs som vek ut sig till höger och vänster. Sen blev de popstjärnor med ett par hits (You got what I want minns väl de flesta?) och det skrevs spaltmeter i pressen om dessa systrar. Hannah och min syster är födda samma år, 1978 och min syster var väl den som fick igång mina fördomar på allvar. Vi satt och tyckte väldigt illa om dessa tjejer och kallade de för massa elaka saker. Jag var 15-16 år och mådde inte så bra, och fick utlopp för det när jag öste skit över två människor jag inte kände. Trodde att de var blåsta, att det enda som fanns i deras huvud var kläder, utseende och yta. Minns att jag till och med rackade ner på Magdalenas (äldre systern) brud-outfit när hon gifte sig med Magnus Hedman.
Egentligen handlade allt om avundsjuka och fördomar som grundade sig ur tomma intet. Jag hade ju aldrig pratat med någon av dessa systrar! Hade ingen aning om deras bakgrund, deras tankar eller vad de tyckte mest om.

Det gick några år och lugnet lade sig över systrarna Graaf. De vek inte ut sig längre och musiken spolades. Så kom Magdalenas självbiografi där vi fick veta hennes hemska bakgrund med en misshandlande make, hur hon fick fly sin egen stad med sin lilla son, bo under skyddat namn och rädslan över att bli hittad. Jag läste boken på några timmar och plötsligt förstod jag att den här människan hade gått igenom ett helvete för att komma så långt som hon gjort. Hon gick från att vara ett skrämt offer till en stark kvinna som tar hand om sina tre barn. För ett år sedan drabbades denna unga kvinna av en kraftig hjärnblödning, hon har gått igenom en smärtsam offentlig skilsmässa och kan ändå skämta om sig själv. Genom hennes blogg har jag fått upp ögonen för hennes liv, skrattat mig halvt medvetslös till gränsen då jag nästan kissat på mig. Genom hennes blogg började jag läsa hennes syster Hannahs.

Hannah Graaf är en vacker, rolig person med enorm självdistans. Hon skriver jättebra och förskönar inte sitt liv så som många andra kända personer kan göra ibland. Hon har levt ett inte alltid så roligt liv där hon fått ta mycket skit, mest från kvinnor. Såna som jag var som yngre. Hon har fått ta skit för att hon har tre barn med tre olika män. Jag blir fruktansvärt upprörd över det faktum att kvinnor kan bete sig så lågt att de attackerar en sådan sak. Hannah har fått tre fantastiskt fina barn, och att de är lika älskade av henne som om de kom från samma karl är inget att diskutera. Det är främst Hannah som stått för tryggheten, uppfostran och omvårdnaden av de två äldsta. Vi som har barn vet själva hur krävande det är med barn. Nu har hon äntligen hittat den stora kärleken, den som hon fått sitt tredje barn med. En man (som för övrigt är från världens bästa Skåne!) som tar fullt ansvar för hela familjen, inklusive två barn som har andra pappor. Hon har hittat hem, och då är det väl ändå bara till att glädjas för hennes skull istället för slänga skit på henne och missunna henne glädjen med sin familj.

Jag rekommenderar er alla att titta in på deras fina community, Bloggfamiljen. Läs Peters blogg under En pappas dagbok och få er både rejäla skratt och ordentliga funderingar. Och missa givetvis inte Hannahs blogg, samt Magdalenas gamla. Hon har tyvärr slutat blogga, men hennes gamla finns kvar! Jag kan lova er att alla fördomar ni haft om systrarna Graaf kommer försvinna. Det enda som blir kvar är en underbar känsla av glädje.

anna_signatur