Pages

måndag 30 augusti 2010

Lite gammalt och nytt


Oftast får jag och Robin en decimeter var att sova på...


Izzie var snäll och tvättade bilen med farmor i somras.


Liten, rund och go! :D


Alltid ett stort leende...


Tokig unge med sneda ögon. ;]

video
Isadora tycker om ordet "Nepp" och här är hennes fantastiska fylle-min. ;]
(Kvalitén är inte super eftersom videon är tagen med min mobil)

Ny vecka

Måndag idag. Stor dag för mig!
Började ny kurs som var fantastisk. För första gången på flera veckor skrattade jag från hjärtat! Min klass i den här kursen visade sig vara underbar, och det känns skönt. Ingen visste något om mig, ingen visste något om vad som hänt oss. Precis vad jag behövde!

Köpte gym-kort på Friskis&Svettis, gick dit efter skolan och körde ett stenhårt pass! Svettades som en stucken gris, blev illröd i ansiktet och det var fantastiskt varje minut. Undrar hur jag kommer må i morgon. Tror varenda muskel i kroppen kommer värka.. love it! Köpte för 6 månader eftersom jag vet hur dålig motivation jag kan få och vill inte förlora massa pengar i onödan. Jag är i usel form kan jag meddela! Efter 8 minuter på roddmaskinen stånkade jag och ville ge upp. Sen kom jag in i andra andningen och körde 5 minuter på trappmaskinen innan jag körde på det tunga artilleriet i drygt 40 minuter. 10 minuter stretching och 5 minuter avslappning senare kunde jag med ömmande fötter bege mig hemåt.

Smejournalen intervjuade mig kort och undrade om jag visste vad jag skulle rösta på, så på onsdag är mitt nylle med i tidningen.

Nu ska jag äta, sen dö lite i soffan. Har redan träningsvärk!

söndag 29 augusti 2010

Att bara vara

(Först och främst: Har problem med kommentarerna på blogger. Kan bara läsa en rad, sen varken neka eller godkänna. Ska undersöka vidare, men tro inte att jag censurerar)

Jag tar en timme i taget. Ibland en minut. Vissa dagar tar jag inget alls. Jag bara försöker vara. Att bara försöka vara är det svåraste som finns när man är ledsen. Ledsen är väl egentligen en rejäl underdrift, men det får gå.

I morgon börjar min första kurs, röst och rörelse. Jag har stort ångest inför att gå tillbaka till skolan redan, trots att morgondagens kurs är med min absoluta favoritlärare Kerstin. Hon är en underbar kvinna med mycket empati i kroppen. Den vetskapen gör att det känns lite lättare. Värre är det för Webbdesign-kursen som jag inte alls känner mig speciellt sugen på för tillfället. Är inte helt på det klara med lärarna som håller i den kursen, och jag är inte inspirerad till att bygga hemsidor. Den tredje kursen, skrivande i medieperspektiv, låter synnerligen intressant och har mycket nyttighet inför min framtid.

Min framtid?
Har jag en sådan?
När börjar den?

Usch, jag försöker hålla mig i schack. Försöker klara mig. Jag är seglivad. Jag överlever. Vet ni varför? För att jag har barn. Jag har sagt det innan och jag håller fast vid det - när man har satt barn till livet så får man se till att överleva. Att ta livet av sig finns inte när man har barn. Så enkelt är det faktiskt. Och gudarna ska veta att det har känts svårt att hålla mig vid liv senaste veckorna. Men Isadora går först. Alltid först.

Var hos min älskade präst förra veckan. Hon fick mig att se på saker annorlunda. Hon lät mig sörja. Något av det sista hon gjorde innan jag gick var att ta mig i handen, se mig in i ögonen och sen sa hon "jag ger dig tillstånd att vara i det svarta hålet, för du behöver det nu". Jag behövde inte längre ha dåligt samvete för att jag mår skit. Hon gav mig tillstånd, och hur larvigt det än må låta för er så var det underbart kan jag meddela.
Denna underbara människa sa så mycket klokt och så många sanna saker som jag inte tänkt på innan. Något att fundera på...

Idag var vi ute i skogen med Robins föräldrar och letade gula kantareller. Min mamma hade sagt innan att det skulle bli skönt för själen att vara i skogen, men hon ljög för mig. :P
Det var fullt med mygg och inte en enda liten kantarell hittade vi! Till sist gav vi upp och åkte hem till oss och åt kaka. Vi får ge det ett nytt försök om en månad. Då lär det iaf finnas trattisar.

Att jag idag fick (vad jag tror iaf) min första mens på 14 veckor har gjort mig till ett smärre monster. Det räcker inte att behöva vara deprimerad och känna sorg. Nej, nu ska jag dessutom gå tillbaka helt och hållet till den där perioden innan allt hemskt hände. Det känns i hjärtat och det känns i själen.
Ikväll ska vi äta årets första kräftor och förhoppningsvis smakar de gott. Annars är det bara att säga tack och god natt!

torsdag 26 augusti 2010

Trötta tankar

Tog en halv dos Stilnoct och en Panodil igår med förhoppningen att jag skulle kunna få sova och vakna i normal tid. I vanliga fall har jag tagit en hel dos men det resulterar i att jag somnar vid midnatt och inte vaknar förrän halv elva på förmiddagen. Idag går det inte eftersom jag ska på möte kl 11. Den halva dosen gjorde ingen verkan på mig så jag låg och var vaken fram till halv ett-ett i natt och vaknade strax innan 6 när Isadora började böka i sängen. Hon kom in till oss vid 23 igår gråtandes, antagligen efter en mardröm. Det är tur att vi har en dubbelsäng för numera är vi alltid tre i sängen. :P

Sitter iaf här och känner mig som en zombie. Ska till högskolan vid elva för att träffa världens bästa präst. Jag är inte religiös på något sätt (vi gifte oss som sagt borgligt och vi döpte aldrig Isadora) med den här kvinnan ser jag knappt som präst. Hon är en godhjärtad, varm kvinna som själv inte haft det så lätt på alla plan. Det är enkelt att prata med henne, och jag hoppas att det är en riktning på rätt väg.

Det behövs kan jag lova. Jag blir upprörd och arg, ledsen och förtvivlad när helst på dygnet. Senast igår blev jag upprörd när jag såg en väns bild på den nya (jättefina!) vagnen som de köpt till sin kommande bebis. Jag blev inte upprörd över vagnen i sig, utan att de hade låtit deras katter, som hårar väldigt mycket, ligga i den. Det är inget att bli upprörd över egentligen, och jag skulle inte ha blivit det för några veckor sen, men jag kan inte hantera mina känslor! Jag har visserligen alltid känt att allergirisken för bebisar är högre om man har husdjur och det dessutom ligger allergier i familjen, men jag brukar inte bli speciellt upprörd. Men i det här specifika fallet så blir jag så ledsen på mig själv, för att jag inte kan hålla mina känslor i styr. Det är som om någon bestämmer för mig och min egna vilja är som bortblåst.

Avundsjukan har börjat dyka upp. Jag är så glad för alla runt omkring mig som ska ha barn, som har fått se sina fina små bebisar. Det finns ingen härligare känsla! Men visst tusan gör det ont i mig. Det smärtar, som tusen nålar som sticks in en efter en i hjärtat. Vi har haft fyra graviditeter, och fått ett barn. Tror att det är rätt normalt att känna som jag gör, men det betyder inte att jag gillar det.
Tanken på att aldrig mer få uppleva den speciella känslan av en ökande magstorlek med puffar och sparkar i är inte rättvist. Kanske kommer jag få uppleva det igen, men kanske inte. Det låter säkert larvigt, men jag hade sett fram emot att få uppleva en naturlig födsel, alltså inget akutsnitt. För mig var det enda positiva med snittet att få träffa Isadora, men jag hade verkligen önskat att få gå igenom en vaginal födsel. Många förstår nog inte mig, och det är svårt att förklara.

Känner att jag bara svamlar en massa som ingen kommer förstå eller hänga med i. Det är egentligen bara ord som är satta i meningar.

Jag har ont i själen. Jag har ont i hjärtat. Jag vill kunna komma vidare, men vet inte hur.

onsdag 25 augusti 2010

Nyopererad och omtöcknad.

Igår kl 07 kom vi in på den avdelning där jag skulle få ligga fram till operationen skulle ske. Vill ni veta det fantastiska och underbara? De lade oss på samma avdelning som BB! Jepp, de lägger kvinnor som fått missfall på samma ställe som kvinnor med nyfödda bebisar. Kändes ju inte helt okej som ni säkert kan förstå. Rena ondskan att behöva lyssna på nyföddas skrik, se stolta pappor med sina spädisar i baljor och behöva återuppleva minnena av tiden där med levande Isadora. Suck.

Vi fick en jättetrevlig granne inne på rummet som gick igenom samma sak som oss. Hon hade först försökt med abortpiller, men fostret hade suttit så fast att hon också behövde skrapas. Det var hennes första missfall och hon hade en 9-årig dotter där hemma. "Det värsta jag gått igenom. Jag upplever hellre smärtan av att föda barn igen än att gå igenom det här igen", sa hon. Precis mina tankar.

Vi låg där, dörr i dörr med BB fram till 11 ungefär, sen var det min tur att rullas ner. Hade fått en jättebra läkare och OP-sköterska som tog väl hand om mig. När de sprutade in narkosen minns jag bara att jag grät och sa adjö till lilla Knyttet. Berättade hur mycket jag älskade och skulle sakna.. sen sov jag.

När jag vaknade hörde jag Robins röst på långt avstånd, och sen fick jag se hans ansikte. Tack och lov för det, för jag fick en ångestattack direkt och började skaka och gråta. Han är den enda som kan trösta mig i ett sånt tillfälle.

I morgon ska jag träffa min favoritpräst från högskolan. Hon erbjöd mig att komma och tala, och jag litar och tycker om henne väldigt mycket. Det kommer nog att kännas skönt att få prata av sig.

Nu ska jag lägga mig och vila en stund. En timme i taget är det som gäller, och en stark sömntablett per natt för att ens överleva.

torsdag 19 augusti 2010

Ännu en dag

Livet känns motigt som ni säkert kan förstå. Därför blir det inga positiva inlägg, men det förväntar ni er nog inte. Vissa stunder vill jag skrika rakt ut, bara skrika och skrika tills det inte finns mer luft kvar i mig, eller mer ångest. Ångesten är värst just nu. Det håller i mig med ett krampaktigt tag och vägrar släppa. Läkaren gav mig sömntabletter för att jag ska kunna sova, men jag låg ändå vaken en lång stund igår innan jag till sist slocknade.

Jag kom förberedd till undersökningen igår. Visste att det var 99% säkert att inget skulle förändrats. Och visst var det så. Knyttet låg där inne så stillsamt och fint, gjorde inget väsen av sig. Inga hjärtslag, inget alls. Det var ett "fint flöde" genom livmodern så läkaren kunde konstatera att det inte var något fel där. Sen var det slut.

På tisdag klockan 07 ska vi till sjukhuset för skrapning av vårt efterlängtade Knytte. Mardrömmen fortsätter..
Läkaren sa att jag skulle ta kontakt med gyn ungefär en till två månader efter skrapningen för att börja göra undersökningar. Kanske får vi ett svar på varför vi förlorat tre barn, kanske inte.

Ibland vill jag bara gråta tills det inte finns några tårar kvar, men de fortsätter komma hur mycket jag än gråter. Det enda som händer är att jag får ont i ögonen och känner mig tom. Tom på allt. Apatisk.

Det är en mammas livs mardröm att förlora ett barn. Nu har vi förlorat tre.

Jag älskar er.

onsdag 18 augusti 2010

Giv mig styrka

Klockan 15 är det dags för återbesök på sjukhuset. Vi ska åter igen till förlossningen. Ett ställe jag hatar och älskar på samma gång. Minns när vi väntade Isadora och förlossningen betydde godhet, en plats där jag skulle få träffa vår älskade dotter. Nu känner jag nästan avsmak, en känsla av rädsla och bitterhet. Vi ska få se vårt älskade barn, men det här barnet kommer jag aldrig få hålla i min famn, jag kommer aldrig få höra det här barnets första ord och se dess första stapplande steg. Istället ska jag få se en skugga på maskinen, bara några millimeter kort. Inget hjärta, inga armar eller ben. Men ändå är det mitt barn, vårt barn. Ett älskat, efterlängtat barn.

Giv mig styrka, snälla.

måndag 16 augusti 2010

Fix you

Lägesrapport

Först och främst vill jag tacka er för alla fina kommentarer och sms. Jag har inte haft ork att svara, men ni ska veta att jag uppskattar ert stöd.

Just nu befinner jag mig i en fruktansvärd nedåtgående spiral. Jag är bitter, förbannad, deprimerad och djupt ledsen. Det finns människor där ute som super, röker och knarkar under sina graviditeter och ändå får behålla sina bebisar. Människor som blir gravida gång på gång och gör abort efter abort... Sen finns det såna som jag, som varken röker, dricker eller knarkar. Istället äter jag vitaminer, mineraler och järn. Vilar, tar det lugnt, gör allt som "man ska" - och går ändå igenom det här gång på gång. Ja, ni ser.. bitterheten är stor.

Att det dessutom blev ännu en MA (missed abortion) gör det hela ännu värre. Det är enklare (men inte lättare!) när man får missfall och blöder. Nu måste vi istället ännu en gång gå i veckor med vetskapen att vårt foster ligger i min mage utan hjärtslag. Vi ska till sjukhuset på onsdag för ännu en koll, sen får vi se hur vi går vidare.

Nu har vi gått igenom tre förluster och det betyder att vi kommer behöva gå igenom undersökningar för att se om det är något som felar på mig eller Robin.

Allt är väldigt omtumlande just nu, och jag har inte ork i mig att vara online så ofta. Mina dagar går mest åt att försöka överleva. En timme åt gången...

onsdag 11 augusti 2010

totalt.jävla.mörker.

Orkar inte skriva mycket.

Knyttet ligger i magen, men utan hjärtslag. Precis som förra omgången. Mitt hjärta är krossat och jag vet inte riktigt hur vi ska ta oss vidare nu. En dag i taget, som min mamma sa, verkar mest vettigt.

Jag orkar inte skriva mer.

tisdag 10 augusti 2010

Kärlek ♥

Carin hade en fin lista som jag gärna snor. ;]

1. Vad fick dej att falla för din kärlek? Oj, svårt att peka på endast en sak, men att jag kunde prata med honom om allt var till stor fördel. ;] Ni får tänka på att vi hade varit bästisar i över ett halvår innan det hände något romantiskt.

2. Vad är det mysigaste ni gjort själva? Vår bröllopsnatt!

3. Hur länge har ni varit tillsammans? Lite delade meningar där, men vi räknar från februari 2006.

4. Kan ni prata om allt? Precis allt.

5. Vem är känsligast? Vi är båda väldigt känsliga! Men jag tror att jag är snäppet känsligare. ;]

6. Vilka speciella datum har ni? 15:e april 2006 (friade R) och 14:e april 2007 (gifte vi oss).

7. Kom du ihåg vad din kärlek hade på sej första gången ni sågs? Yepp. Det var den 10:e juni 2005 och han hade på sig mörkblåa jeans och vit skjorta. Minns det eftersom jag tyckte han hade storkben, haha. R var väääldigt smal med ett BMI på typ 18.

8. Har ni samma stil i klädsmak? Nja, det varierar. Ibland förstår jag mig inte på hans smak men huvudsaken är att han trivs. :]

9. Har ni samma smak i inredning? Jodå, det tycker jag!

10. Vad är din kärleks favoriträtt? Oj, vad svårt! Han älskar det mesta, men en sak jag vet att han dyrkar (som han aldrig får äta här eftersom jag spyr av lukten) är isterband och norrländsk pölsa. Blää!

11. Vad är din kärleks favoritgodis? Han älskar sina chips!

12. Din kärleks favoritfärg? Min kärlek är färgblind så han har ingen. Men han är väldigt fin i grönt!

13. Firar ni alla hjärtans dag? Nepp!

14. Firar ni mor/farsdag? Nja, inte direkt. Nåt litet sådär. Fast givetvis bara efter det att vi fått barn. Varför ska man fira mor/farsdag när man inte har barn?

15. Firar ni fettisdagen? Nej. Men vi älskar semlor!

16. Firar ni era speciella datum? Bara bröllopsdagen. I år åkte vi till lyxhotell i Sthlm och bara var varandras kärlekar, utan barn. :P

17. Vem av er är den som vill mysa mest? Robin!

18. Om ni har två duschar å båda ska duscha, tar ni en varsin eller delar ni? Vi duschar var för sig, även om R gärna vill duscha tillsammans. :P

19. Blir du sur om din kärlek skulle välja att duscha själv? Haha, det är jag som är den som vill vara ensam. :P

20. Har ni samma vänner? Yepp. De flesta iaf.

21. Är ni alltid på samma fester? Sen vi blev föräldrar är det ont om festandet. Men innan barnet kom så var vi oftast på samma fester.

22. Har ni samma favorit på systembolaget? Nja, han dricker mer öl och jag är mer rött vin-typen.

23. Vem vill oftast? Vem vill oftast vad? :O

24. Vem bestämmer mest? Jag. Hehe. :P

25. Bråkar ni ofta? Inte ofta alls faktiskt. Vi kan småsura en kort stund, sen är allt bra igen.

26. Går bråken över fort eller är någon av er långsint? Ingen av oss är långsint. Tack gode gud!

27. Vem tjänar mest? Vi har tyvärr typisk "mannen tjänar mest"-relation. Men en vacker dag går jag om honom! ;] Då ska han bli hemma-man har R bestämt sig.

28. Har ni gemensam ekonomi- alltså ihopslagna pengar? Vi har helt och hållet gemensamt. Orka hålla på med "ditt och mitt" när man är gifta och har barn. :P Kan även berätta att det var så när jag tjänade mer pengar än Robin.

29. Vem unnar sig oftast kläder? Jag. Men Robin unnar sig dyrare kläder.

30. Vilken sida sover du på? Vänster.

31. Delar ni täcke? Absolut icke. Det skulle sluta med mord!

32. Vem bäddar sängen? Höhö, bäddar?

33. Vem tvättar? Jag tvättar och viker. Som sagt, min älskling är färgblind och skulle nog lyckas förstöra en hel del plagg.

34. Vem lagar maten? Oftast Robin. Han är en grym kock!

35. Vem städar? Jag dammsuger och tar hand om tvätten medan Robin oftast diskar.

36. Vem diskar? Se föregående svar.

37. Vad har din kärlek för skostorlek? Det varierar, men oftast är det 44.

38. Vad har din kärlek för klädstorlek? M.

39. Har ni samma intressen? Yepp. Film och musik. Men han har sitt datanördande för sig själv. ;]

40. Vem kör oftast då ni är iväg? Robin. :P

41. Hur ofta säger ni att ni älskar varann? Varje dag.

42. Vad gör ni för att visa varann kärlek? Myser i soffan, kramas.. ja sånt där, ni vet. :]

43. Tar ni er tid att bara vara ni två ibland? Blir inte så ofta sen vi fick barn, men vi gör vårt bästa. Men jo, vi kallar in barnvakt då och då för att kunna hitta på saker! Det måste man för att hålla äktenskapet vid liv.

44. Vad läser du och din kärlek helst? Robin är inte så förtjust i att läsa, men han tycker om konstiga fantasy-böcker. Själv är jag en sucker för självbiografier.

45. Badar ni badkar ihop? Näe, det blir så trångt och jag är lite lätt klaustrofobisk.

46. Vad saknar du? Inte så mycket faktiskt. Vi har det bra!

47. Har ni nån gemensam tatuering? Vår dotters namn. Själv skulle jag aldrig någonsin sätta hans namn på min kropp av principsak, och jag vill inte heller att han tatuerar in mitt namn.

48. Kommer ni leva ihop resten av livet? Vi är ju gifta, så det är väl målet. ;]

49. Har ni samma smak i filmval? Ja, tack och lov! :D Eller ja, hans fantasy går ju fetbort. Som tur är så har vi inte så många av den varan hemma. :P

50. Går ni på toaletten ihop? Öhh.. vi är där inne samtidigt ibland.

51. Vad älskar du mest hos din kärlek? Att han är en fantastisk pappa till vår dotter, en underbar make till mig och att han kan få mig att känna mig som den finaste flickan i världen. Han skänker trygghet och stabilitet, har alltid ett snällt ord att säga och en axel att gråta ut mot när världen känns hemsk.



♥ Du och jag, nu och för alltid...

måndag 9 augusti 2010

Tankar om syskon

För mig har det alltid varit en självklarhet att ha fler än ett barn. Jag vet inte direkt vad det beror på, men jag har kommit på några punkter.

  • Min mamma är ensamt barn och då menar jag verkligen ensamt. Hon växte upp utan syskon och när hennes föräldrar dog så var det bara hon kvar. Så länge jag kan minnas har jag hört min mamma säga att hon önskar att hon hade haft syskon, att slippa ensamheten dels som barn och dels som vuxen när mormor och morfar gick bort. Jag tror att det kan ha påverkat mig en hel del. Även som yngre hade jag vänner som inte hade syskon som älskade att vara hos oss eftersom det alltid fanns andra där. Hemma fanns det ingen att leka med.


  • Min egen uppväxt. Jag föddes som nummer fem i min syskonskara, även om jag "bara" växte upp med min sex år äldre bror och min fyra år äldre syster. Som liten var min storebror min bästis och den jag hängde efter. Vi hittade alltid på saker att leka! När jag blev äldre var det min syster som jag hängde efter. Hon är idag fortfarande en väldigt stor och viktig del i mitt liv, och vi hörs ofta av. Hon är fadder till Isadora och Isadora avgudar sin "motter Tia" (Moster Sofia = Moster Fia = Motter Tia).

  • Vikten av att lära sig dela med sig. Som ensamt barn är det väldigt enkelt att bli väldigt bortskämt och inte behöva lära sig att dela med sig. Jag tror givetvis att det finns ensambarn där ute som är generösa, men vad jag menar är att jag tror att det är enklare att lära sina barn att dela med sig om det finns syskon.
Sen vill jag lägga till att det självklart en egoistisk handling att öht sätta barn till världen. Vi vill ha barn, alltså gör vi allt vi kan för att få barn.
Kan också tillägga att om vi inte skulle haft möjlighet att få biologiskt syskon till Isadora så är vi av den naturen att adoption ligger oss varmt om hjärtat. Jag tror inte att jag kommer vilja ha fler biologiska barn efter Knyttet, men det är inget som säger att vi om 10-12 år vill ha en eftersläntrare och då är det adoption som känns rätt. Det finns många barn där ute som behöver en familj.

Gott&blandat del 2

Först vill jag tacka Linda för din kommentar. Du tog upp en sak som jag faktiskt helt glömde bort i diskussionen kring syskons åldersskillnad - det jobbiga ämnet missfall.
Många människor verkar tro att det bara är att "skaffa" barn när man vill, men så enkelt är det inte för många. Jag vet av egen erfarenhet, som många av er läsare vet. Innan Isadora fick vi gå igenom två jobbiga förluster, varav den ena var så psykiskt jobbig att jag var tvungen att ha sällskap första månaden 24/7 för att orka leva. För oss har det aldrig handlat om att "skaffa" barn, ett ord som jag för övrigt tycker borde strykas när det handlar om barn. Barn kommer när de själva vill brukar jag tänka. Det är mycket möjligt att jag rent undermedvetet ville vänta lite längre med syskon eftersom jag var rädd för vad som skulle kunna hända. En väninna till mig fick en dotter och sen tog det 5 missfall innan deras son kom till världen. För vissa är det lättare än andra att bli med barn och få behålla det, så man ska akta sig för vad man säger.

Gällande politik så tror jag inte att man kan hålla med ett parti fullt ut. Möjligtvis de som röstar på de extrema partierna, för man måste vara extrem själv. :P
Jag röstar blått, Folkpartiet, men inte håller jag med om allt de vill. Skulle vilja blanda hej vilt mellan partierna om det gick. Ta lite från mp, lite från m och blanda ihop det med fp = mitt val. ;]
Kanske skulle starta ett eget parti som Linda Rosing gjorde? ;D

Igår fick jag utlopp för en craving som gnagt i mig ett par veckor. Ställde mig och gjorde - knäck! Helt galet, och Robin bara skakade på huvudet. Blev så förbannat sugen och vi hade alla ingredienser så det var bara att ställa sig och göra en sats. Hade dock inga knäckformar så tog muffinsformar.. ;]

Oh well, later!

torsdag 5 augusti 2010

Feber & vänsterhyckleri?

Ligger med feber och mår skit. Kräkts, yr och allmänt nedkörd. Inte så härligt i kombination med de vanliga graviditetssymptomen.

Mitt i all yrsel kom jag och tänka på en politisk sak. Att jag inte är speciellt förtjust i Vänsterpartiet är väl ingen nyhet, men så kom jag på en ny sak som irriterar mig. Vänstern är den grupp människor som alltid raljerar om att alla människor är lika mycket värda, eller hur? Men! Så fort någon inte håller med så är man inte värd ett skit. Jag har sett plakat under demonstrationer där det står "kasta borgarna i soptunnan" osv. Då tycker jag att deras "alla människor är lika värda"-snack känns väldigt främmande. Men så ser man ju tillbaka till alla länder där vänstern styr och genast så blir allt väldigt klart. Man måste tycka och tänka precis som de som styr, annars är du illa ute.
En annan rolig sak är att många vänstermänniskor (inte alla!) hävdar att pengar är uppkomsten till all skit och folk som tjänar mycket pengar ska mer eller mindre straffas. Men själva klagar de inte när maken eller sig själv tjänar bättre. Då handlas det massa materiellt och man är lycklig.
Nu säger jag inte att alla är likadana inom vänstern. En av mina vänner röstar rött och hon är en fantastisk människa. Hon klagade inte på sin situation som ensamstående mamma och studerande och nu har hon ett välbetalt jobb och förtjänar allt som kommer till henne.

Öh, jag har säkert förklarat mig skitdåligt och mina argument låter säkert inte vettiga, men jag skyller på hög feber och graviditet. När jag var gravid med Isadora gick jag omkring som i ett töcken i 8 månader. :P

onsdag 4 augusti 2010

Rädslor

Att vara rädd är en naturlig känsla. Jag tror inte att det finns någon där ute som inte är rädd för något. Stora rädslor i mitt liv har varit missbruk, att förlora någon jag håller nära, panikångestattacker och getingar. Jämfört med de andra rädslorna verkar kanske getingar larvigt men faktum är att jag så länge jag kan minnas tillbaka alltid varit livrädd. Har jag sett en geting några meter bort har jag sprungit skrikande därifrån.
Sen jag fick barn har rädslorna ändrats. Jag är fortfarande rädd för getingar (är dessutom allergisk mot sticken så rädslan är befogad), men den största rädslan av alla är att något ska hända min dotter. Jag tror att alla föräldrars största mardröm är att förlora sina barn. Det finns inget annat i livet som är så viktigt som sina barns hälsa! Ibland kan jag känna förlamande rädsla att Isadora ska försvinna, och bara känslan gör mig hysterisk på insidan. Att hon är mitt livs kärlek är det ingen tvekan om. Det finns inget jag inte skulle göra för den här tjejen. Inget.

Största rädslan jag hade när jag såg mitt gravid-besked var att få missfall. Det var det enda jag kunde tänka på första två veckorna, innan jag insåg att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Det var bara till att släppa tankarna på det och slappna av.
Min andra stora rädsla, redan innan vi blev gravida, är tanken på att ännu en gång drabbas av förlossningsdepression. Det tog mig fem månader innan jag fick behandling och började må bra, och tanken på att det skulle bli så igen gjorde mig livrädd att ens få fler barn. Men så ändrade jag mig på den punkten också. Skulle jag drabbas även den här gången så känner jag igen symptomen och kan få hjälp mycket snabbare. Och fan heller att en sådan sak ska hindra mig i att få syskon till Isadora! Nej du, icke sa nicke. Syskon är väldigt viktigt för mig, men det kommer jag skriva om senare. :]

Så, jag känner mig rätt cool numera. Är rädd för sånt som de flesta är rädda för, men jag låter det inte vara ett hinder och stoppa mig för att göra saker. Jag är vinnaren här, inte mina rädslor!

Tolerans

Jag är inte den som censurerar kommentarer i min blogg, och har så heller inte gjort den här gången. Men jag ber er att hålla en god ton när ni skriver något. Att be någon "stoppa upp" något är inte att hålla god ton. Så inget sånt i framtiden, tack!
Att man inte kan hålla med varandra är en självklarhet. Jag välkomnar andras åsikter och tycker att det är jättekul med diskussioner - men jag anser också att man inte vinner några poäng på att vara otrevlig i sin ton.

Jag vidhåller min åsikt om att jag tycker det är en bra åldersskillnad mellan barnen när det skiljer 3-4 år, men det är min åsikt och jag tycker inte att det är något att bli upprörd över. Jag känner folk som har 6 år mellan sina barn och det har gått alldeles utmärkt! Man kan omöjligt veta hur syskonrelationen kommer att bli, oavsett åldersskillnad eller kön på barnet.
Sen får man även se till föräldrarnas ålder i den här frågan. Är man 16 år när man får sitt första barn kanske det är vettigt att vänta längre med syskon medan om man får barn vid 38 och vill ha syskon bör man kanske skynda sig lite. Jag kommer trots allt "bara" vara 28 år när Knyttet kommer och om vi bestämmer oss för ett tredje syskon gör det mig inget att vänta 6-7 år. Det finns inget rätt eller fel i den här frågan. Allt beror på hur föräldrarna känner!

tisdag 3 augusti 2010

Mage v 9


Go-go-gogantisk mage! (Nej då, jag är inte Nalle Puh-skadad)

Gott&blandat

Gällande vaggan så är tankarna kring den att man ska kunna gunga den så att Knyttet kan somna av det. På det sättet fungerar ditt förslag, Lilian. Dock så är det dessutom det rent estetiska som tilltalar mig. Tack för tipset, Camilla! Skönt att höra att Lea tyckte om den. Var köpte ni den? (och hörru, ett grattis till bebis i magen vill jag också ha, haha!)

Lilian, det var verkligen svar på tal. Me like! ;]

Ikväll spelar Robin (som vanligt) Starcraft 2. Sen han köpte det har han blivit galen. Nästan så man kan jämföra honom med hans lillebror, 7 år yngre. ;]
Det är helt okej! Jag säger till om jag vill att vi ska titta på en film och han är inte helt omöjlig. Visst kan det bli lite tråkigt när han sitter framför datorn och knappt kan kommunicera eftersom han är så inne i sitt spel, men han förtjänar det, min duktiga karl! Är så stolt över honom på alla sätt och vis, och kunde inte önskat mig en bättre karl. Puss på dig!

Isadora hade berättat för sina vänner på dagis idag att hon skulle bli storasyster så när jag hämtade henne ville 10 ungar komma fram och titta på mig, haha. Söta ungar! Isadora trivs väldigt bra på stora avdelningen och frågar inte lika mycket efter sina gamla kompisar längre. Hon är nöjd bara Iris, en flicka som följde med från gamla avdelningen till nya, är där. :] Som vanligt är det gnälligt när jag lämnar men sen när jag ska hämta vill hon knappt gå därifrån. Lilla busfrö!

Bara 8 dagar kvar till VUL och jag känner mig spänd och förväntansfull! Känner mig inte längre lika rädd att för att få ett negativt besked.

Vagga?

Jag har funderat lite kring det här med vagga till nya barnet. Med Isadora hade vi en vanlig spjälsäng och hon tyckte om den. Vi har aldrig sovit tillsammans i dubbelsängen eftersom jag inte kan sova då, och Isadora trivdes i spjälsängen från första början tack och lov!
Nu när andra barnet är på väg funderar jag på om vi ska införskaffa en vagga? Robins moster använde en till sin bebis i våras och sa att det var det bästa köpet hon gjort.

Vaggor är ju väldigt fina, och jag har tittat på några stycken jag gillar.


En vanlig ståendes på golvet?


Eller en man fäster i taket? Man kan även ha den ståendes på golvet om man vill.

Är det någon som kan rekommendera, eller säga något?

Diskussionen kring syskons åldersskillnad kommer jag inte delta mer i. Den fortsätter i förra inlägget om Lilian vill ge svar på tal. :]

Ett litet svar

Eftersom kommentaren var anonym kan jag inte svara till dig direkt, men hoppas att du läser, du som skrev:
"Men jag förstår inte resonemanget att: låta Isadora få ensamtid med oss ett tag. Varför?
Det får aldrig syskon nr 2, 3 och vad det nu må vara och det blir folk av dem med :-)
Jag tror mer på att ha barn tätt och låta barnen ha roligt tillsammans och få nytta av varandra än att det ska skilja flera år och de inte har ett dugg gemensamt. Särskilt inte om de har olika kön."

Svar: Det är ett personligt resonemang att låta Isadora få ensamtid med oss. Hon är vårt första barn och jag som förstagångsförälder har känt att jag behövt vänja mig vid att bli mamma. Eftersom min första tid som mamma var väldigt upp och ner med förlossningsdepression efter akutsnitt så är det naturligt för mig att låta Isadora få så mycket tid med mig som möjligt när jag väl tillfrisknat och är glad. Dessutom vet jag hur "sjuk" jag blir när jag är gravid så jag ville att hon skulle få tid med oss innan det är dags för henne att se mig sjuk i 9 månader. :P

Alla tycker som de vill, och jag har full respekt för föräldrar som vill ha tätt mellan barnen. Jag vill inte ha 5-6 år mellan barnen själv, men det är upp till var och en. Det är 4 år mellan mig och min syster och vi är bästa vänner. När jag växte upp var det min 6 år äldre bror som var min bästis. Så det där med att dela på könen tror jag definitivt inte ett skvatt på. Förstår inte hur könet kan vara till betydelse i frågan om syskon och hur nära man kommer stå varandra?

Dessutom är det inget som säger att syskon, oavsett åldersskillnad och kön, kommer bli nära varandra. Det finns syskon som växer upp och knappt har kontakt med varandra, medan det finns syskon som växer upp och blir bästisar. Det är inget som har med ålder att göra.

Fast det är ju bara mina åsikter. :] Hoppas att jag lyckade förklara mitt resonemang!

söndag 1 augusti 2010

Ut med sommardesign

In med ny design. Me is happy!

Nu fortsätter jag titta på friidrotten. Spännande!

Varning - Långt inlägg!

Nehej, bli inte chockade dååå. Haha! Tja, jag antar att när man har barn som närmar sig 3-strecket (hur gick det till?!) så börjar folk undra när nummer två är på gång. Faktum är att vi har fått frågan "är det inte dags för syskon?" sedan Isadora var ett år, och hade Robin fått bestämma skulle det ha blivit syskon för länge sedan. Jag kände mer att jag ville vänta, dels för att låta Isadora få ensamtid med oss ett tag och dels för att jag ville ha skolan klar. Nu blev det inte riktigt så..

Jag kan direkt säga att vi knappt hann börja prata om ett syskon till Isadora innan det stod ett stort klart "Gravid 1-2 veckor" på CB digital-testet (Clearblue är ett graviditetstest för er icke insatta. De finns i digital form där det alltså står skriftligt om man är gravid eller ej, samt hur många veckor gången man är). Det hela kom alltså som en väldigt stor chock, precis som när vi fick veta att jag var gravid med Isadora. :] Våra barn är slarvigt planerade, men oerhört efterlängtade och älskade.

Efter mycket pratande och långa diskussioner efter det att jag fick mitt hemska underkänt i ex-jobbet kom vi fram till att det egentligen är en väldigt bra tid för andra barnet. Jag ska nämligen sitta med ett helt nytt ex-jobb under hösten och planerar att gå upp i januari 2011! Kommer att prata med examinatorn och ny handledare om detta senare i augusti eftersom alla är på semester ännu. Borde dock inte vara några problem!
Jag har alltså sysselsättning i höst och kommer inte att gå arbetslös. Sen kommer Knyttet (förhoppningsvis!) i mars och då blir jag hemma. Vi har gjort en plan för hur vi lägger upp föräldraledigheten men den kommer jag inte skriva om ännu.

Vi sa inget till Isadora när vi fick graviditetsbeskedet. Dels för att det var så tidigt (jag tog testet samma dag jag beräknade mens och var alltså bara i vecka 4) så magen inte ens syntes, och dels för att hon kanske inte skulle förstå. Men för drygt två veckor sedan pekade hon på min mage (som vuxit till sig) och sa förundrat "mamma, har du bebis i magen?". Vi är inte de som vill ljuga för vårt barn så då var det lika bra att säga som det var. Hon blev överlycklig och skulle pussa, krama och prata med Knyttet. Varje morgon kramar hon magen och säger "god morgon bebis" och varje kväll pussar hon magen och säger "god natt bebis". Hon frågar vad bebisen heter och sen skämtar hon som tusan om namnen vi har som förslag. ;] ALLA heter numera de två namnen (ett pojk- och ett flicknamn).

Besvär? Japp, det har jag många av! Som vanligt.. :P
Jag har sagt enda sedan jag var gravid för första gången (-98) att min kropp inte är gjord för att vara gravid, och jag vidhåller det. Jag blir sjuk! Alltså, helt seriöst - jag fungerar inte som människa. Spyr, ständigt illamående, hormonerna ska vi inte snacka om, svimningsattacker, sömnbrist etc. Listan kan göras väldigt lång!
Värst den här gången är det ständiga illamåendet och mina hemska hormoner. Jag erkänner det villigt - jag är en hemsk människa att leva med just nu! Tyck synd om Robin för han får stå ut med mycket, den stackaren. Det hemska är att jag verkligen inte kan hindra mig själv. Jag skriker, blir irriterad, vansinnig, gråter och kan bli hysterisk för ingenting. Men egentligen är det nog värst för mig själv, för jag blir så ledsen på mig själv och hatar att jag inte kan förhindra mina känslosvallningar. :[ Robin VET ju vad det beror på så han tar allt med en gnutta salt.

Annars så måste jag nog erkänna att jag känner mig mycket lugnare och coolare den här gången än vad jag gjorde med Isadora, på ett psykiskt plan. Med henne var jag livrädd varje sekund. Inte så konstigt med tanke på de två förlorade barn vi hade bakom oss..
Visst, jag tittar fortfarande i trosorna varje gång jag går på toa för att se om det är blod där, men jag tänker inte hela tiden "tänk om..". Det går helt enkelt inte att göra något åt saken! Händer det något så gör det. Det finns inget jag kan göra för att isf förhindra det.

Vi går fortfarande som risk-graviditet hos MVC så det blir tätare kontroller den här gången också. Vi fick en jättebra barnmorska vid vårt första besök som jag känner mig väldigt nöjd med. Hon frågade om vi ville ha vår gamla, och även fast jag avgudade henne så kände jag att Nej, det behövs inte. Den 11:e augusti ska vi på ett VUL (vaginalt ultraljud) för att se om Knyttet lever och verkar må bra. Det blir spännande!

Så, till sist - tack för alla fina kommentarer på Facebook och här i bloggen. Det betyder massor!

Dagens chock

Minns ni att Isadora har varit en liten bebis? Det är märkligt att tänka tillbaka. Faktum är att jag inte minns hennes bebistid speciellt bra. Alltså, hur liten hon faktiskt var.
Och nu.. ska vi ha en till! Jepp, jag är gravid! :D Isadora ska bli storasyster!

Dagens chock. Nu låter jag er smälta nyheten. ;]