Pages

tisdag 15 mars 2011

Det där med att våga

Har länge tänkt och funderat på det här med att våga.
Våga starta eget. Våga försöka få ett barn till. Våga ta risker i livet. Våga vara sig själv. Det kan verka så enkelt, att bara köra på och se vad som händer men hur många av oss vågar göra det?

Personligen tycker jag att det hade varit jätteroligt att starta egen firma med inriktning på text och grafik. Att få syssla med sånt jag fullkomligt älskar och är motiverad till. Men så tänker jag ett snäpp längre. Det kostar pengar att starta eget och det finns redan så många olika företag med samma inriktning. Vad är det som säger att just mitt företag skulle klara sig?
Sen handlar det om självförtroendet också. Vem skulle vilja anlita mig? Är jag tillräckligt bra på det jag gör?

För vissa är det en självklarhet att våga försöka få barn. Det är bara att tuta och köra liksom.
Har man som vi stora problem att få barn så är det inte lika enkelt. Vi vet vad som kan hända, och frågan är då om vi vågar satsa igen? Jag ska vara fullkomligt ärlig nu. Jag tror inte att vi kommer kunna få fler barn på naturlig väg. Isadora är för mig ett mirakel, en gåva som vi fått och jag börjar mer och mer acceptera att vi kanske tillhör skaran som inte får uppleva ännu en graviditet. Inte sagt att vi inte får fler barn, för jag är inriktad på adoption då. Men det ligger i framtiden, inte minst på grund av den höga kostnaden det innebär.
Det är möjligt att vi en dag vågar försöka igen. Men det ligger inte i den närmsta framtiden.

Att våga vara sig själv är nog det svåraste som finns, speciellt när man inte riktigt vet själv vem man är. Jag fyller 29 år i år och har nog inte riktigt upptäckt vem jag är ännu. Dessutom tror jag att man har flera "jag" och det blir då ännu svårare att upptäcka sig själv. Med flera "jag" menar jag att vi är en person mot sin partner, en person på jobbet/skolan, en person mot sina föräldrar etc. Väldigt sociologiskt, jag vet men väldigt intressant också. Ser du dina olika "jag"?

Hmm, kanske blev det ett väldigt flummigt inlägg men jag har många tankar i huvudet just nu. Inte sovit i natt (försöker trappa ner på sömntabletterna) så hjärnan känner sig trött. ;]

Nu ska jag äta lite frukost, sen ska jag bege mig ut helt själv på stan. Lyxigt värre!
Gissa om Isadora fullkomligt sken som en sol i morse när jag skulle lämna på dagis? Hon ville gå dit redan vid 8, så hon blev ledsen när jag sa att det var en timme kvar. Vi fuskade dock och gick lite tidigare, hehe. ;]

3 kommentarer:

Karin sa...

Åh, så jag känner igen det där med att våga. Vi är så lika på många sätt du och jag, och flera gånger om dagen önskar jag att du bara bodde ett stenkast bort...som jag saknar dig!

Och jag kom på mig själv med att tänka "nej men nu måste Anna skrivit heeeelt fel ålder, för hon är ju bara två år äldre än mig". Sen kom jag på att jag faktiskt inte är 24 år längre. Ooops. Vart tog åren vägen?

Anonym sa...

Man har nog alltid olika "jag". Du kan ju inte vara "arbetskamraten" hemma hos sin familj, eller hur?

Emelie sa...

Självklart är det inte bara att "tuta och köra" och försöka igen, förstår verkligen er. Tänk på att ni inte är lasgamla *hihi*, ni har många år på er.
Och jo - frusna bär är gott men du hade rätt om jordgubbarna, de smakade inte så mycket *hihi*.
Kram!