Pages

lördag 23 juli 2011

Norge

Ser de fruktansvärda bilderna från Norge och minnena från 9/11 kommer som ett brev på posten. Jag kommer ihåg exakt vad jag gjorde när jag fick veta vad som hänt i USA. Jag var hemma, satt vid köksbordet med lite läxor när telefonen ringer. Det var L, min pojkvän, som undrade om jag hört. Det hade jag inte.
"Sätt på teven!" ropade han.
"Vilken kanal!?"
"Vilken som!"

Satte igång svt och där var det. Rök, människor som skrek.. allt.
Sen hände det igen.
Medan jag satt och tittade på nyheterna ser jag hur ännu ett flygplan åker in i ett av tornen.
Jag skrek rakt ut.

Sen satt jag som fastklistrad vid nyheterna resten av dagen. Jag grät över människors grymhet. Jag grät över alla livsöden. Jag grät över barnen som inte fick hem sin mamma eller pappa. Jag grät över föräldrarna som förlorat sina barn. Över människorna som förlorat sitt livs kärlek. Över alla de som inte fick dö hemma i sin egen säng som gamla människor, omringade av sin familj.

Och nu händer det igen.
Dödssiffran är uppe i över 90 nu. 86 av de dog ute på ungdomslägret.
86 ungdomar som inte fick leva ett fullständigt liv. Kanske träffa sitt livs kärlek, få barn, må bra.
Och jag gråter igen över dessa livsöden.

Människor är grymma. Så jävla grymma.

Idag jobbar jag, och när jag vaknade fick jag veta att alla tåg inom Mälardalen är inställda. Första tanken var att jag och min kollega skulle behöva ta massa skit idag. Men så kom en känsla över mig.
Jag HOPPAS att människor inser att ett inställt tåg inte är så jävla mycket att klaga över när över 90 personer har dött i ett terrroristdåd i vårt grannland.

1 kommentar:

Hogrelius sa...

Jag glömmer inte ditt telefonsamtal till mig när jag satt i en kyrka i Danmark där jag just tänt ett ljus för alla som dog i världen just då. Hade alltså ingen aning om vad som hände just då! Det blev verkligen en smärre chock för mig detta telesamtal. Sånt glömmer man aldrig!