Pages

fredag 27 januari 2012

Haters gonna hate

Fick in ett ex antal kommentarer från anonyma näthatare igår och under natten som gör att jag tagit bort kommentarsfunktionen. Jag tar mer än gärna kritik om den är befogad men jag ställer inte upp på skitsnack, härskarteknik och irrelevanta kommentarer om min dotter. Det här är en personlig blogg med mina tankar och funderingar, inte en kanal för troll. Det finns en jättebra sida där ni kan fortsätta sprida er skit: familjeliv.se

Det känns som att vara tillbaka på högstadiet. Den känslan är grym och tråkig och jag har känt mig väldigt ledsen och sårad. Att få veta att "flera" i min bekantskapskrets har suttit och haft åsikter om mig utan att säga det till mig ansikte mot ansikte är förjäkla trist men alla har rätt till sina åsikter. Precis som jag har rätt till mina.

Nej, jag har aldrig "tävlat" som förälder. Hela den idén gör mig illamående av flera anledningar. Dels för att barn aldrig någonsin ska bli utsatt för det. Alla barn växer och utvecklas individuellt, och det finns inget rätt eller fel. Barn är underbara, punkt. Dels för att jag har kämpat som förälder under långa perioder. Inte bara till en början när jag led av förlossningsdepression utan även efter med alla tuffa trotsperioder vi har haft med Isadora. Det har varit fyra underbara år men det har även varit fyra tuffa år när jag trott att jag inte skulle orka med mer.

Jag skulle vara stoltast i världen över mitt barn även om hon så låg på en 2-årings utveckling för hon är mitt barn, och jag älskar henne till döds. Det är inget fel i att vara stolt och mallig över sitt barn. Det är väl alla?
Och jag tycker inte heller att det är fel att skriva om barnens utveckling och vad som händer i deras liv. Att jag finner min dotter "duktig" är en självklarhet i mitt liv, men jag säger det inte till henne hela tiden eftersom jag inte vill att hon ska få "duktighets-komplex" och känna att hon måste vara bäst för att tillfredsställa mig.

Den här bloggen är inte bara till för mig utan den är även till för min släkt och vänner som inte bor här i Eskilstuna. Hela min familj är utspridd runt omkring i landet och denna blogg är till för att de ska kunna ta del av vad som händer i Isadoras liv och även i mitt.

Det här inlägget blir som ett försvarstal och det är inte meningen. Jag har inget att försvara för jag anser inte att jag har gjort något fel. Jag är som vilken annan mamma som helst. Stolt som en tupp över min dotter och jag gör mina misstag precis som alla andra. Det finns ingen perfekt förälder. Tycker man att det är mycket drama i 16-årsåldern så vänta tills ni blir mammor. Herregud vad många har åsikter då!

Nu avslutar jag det här ämnet och låter min blogg vila en stund. All drama gör mig utmattad och jag har viktigare saker för mig.

Tack och hej, leverpastej!