Pages

torsdag 27 september 2012

Bully.

Det har varit mycket om dokumentären Bully, om mobbning, som visades på SVT. Jag har valt att inte se på den av en enkel anledning: det gör för ont fortfarande. Läste sedan denna historia om 9-åriga Stina som blev mobbad och där skolan vände henne ryggen. Tårarna bränner och det smärtar i hjärtat av att läsa denna fruktansvärda historia.

Jag känner igen så mycket i Stinas historia.
Fram till årskurs 4 hade jag det bra. Trivdes i skolan, hade många vänner och livet kändes allmänt trivsamt. Sen ändrades det. Mina föräldrar köpte bostad i annan del av Malmö och jag skulle börja i en ny skola, på Österportskolan. Från att vara en glad, rätt öppen liten tjej gick jag till svart hål på några månader. I min nya klass trycktes jag ned, fick höra hur ful och värdelös jag var, att jag pratade fult och hade fula kläder. Ibland knuffades jag och fick slag i huvudet.

När jag började fejka sjukdomar mer och mer började mina föräldrar förstå att något var på gång. Jag antar att jag blev mer innesluten, känslosam och visade ganska klart att jag inte mådde bra. Öppnade upp mig med tiden och berättade om de värsta plågoandarna. Han, V och hon, L. Tillsammans gaddade de ihop sig och betedde sig vidrigt mot mig. Fick större delen av klassen mot mig och ville helst stanna inne på rasterna pga rädslan för att bli påhoppad.

Det är svårt för mig att skriva det här. Allt som hände mellan klass 4 och klass 9 är som ett töcken. Den värsta mobbningen pågick i mellanstadiet, och lugnade sig i sjuan och åttan men i nian var det igång igen. Att skriva om det är att uppleva det igen, att känna traumat komma tillbaka. För ett trauma är det. Det känns som en tagg mot hjärtat när jag tänker inte bara på själva mobbningen utan hur lärarna och rektorn på skolan behandlade ärendet.

Läraren och rektorn ja. Vad de gjorde?
- "Men Anna, tänk på V har det hemma. Han har det inte lätt."
- "Ja men du förstår, L har det lite svårt just nu."
- "Vänd dig om och gå."
- "Låtsas som ingenting."
- "De kommer tröttna om du inte bryr dig om de."

Där har ni några exempel på vad jag fick höra under årens lopp.
Inte ett skit hände. Fick ingen hjälp, ingen ville se eller höra om mig utan det var mina plågoandar som fick all stöd. Jag fortsatte gå med magont och stress. Stress vid 10 års ålder. Ja, ni förstår hur sjukt det är.

Förutom att må skit varje dag och bli skoltrött så gjorde mobbningen något annat med mig: jag som en gång hungrade efter kunskap blev slutade bry mig. Jag fick inte tillbaka glädjen över kunskap förrän sent i tonåren. Min tillit till lärare försvann och jag gjorde halvdant ifrån mig i skolan trots stor potential. Och min självkänsla var nere på botten under många många år. Självförtroende fanns det inget av.

En stor skräck är att Isadora hamnar i samma situation. Som förälder är man så hjälplös för vad som händer när man inte är omkring sitt barn. Jag lär bli en sån förälder som har förhör om vad som hänt på skolan varje dag. Och om hon skulle hamna i den situationen, gud nåde den läraren som inte tar tag i problemet på en gång! Orkanen Anna skulle komma och konfrontera på direkten.



Inga kommentarer: