Pages

söndag 25 november 2012

Staring at the sun

God morgon!

Så var det då sista dagen hemma i Svea rike. I natt drar vi till Arlanda och sen flyger vi tidigt i morgon bitti mot solens rike. Vore det inte för att jag lider av flygrädsla och dessutom har obalanserade nerver så vore allt toppen. Men i sanningens namn så är jag livrädd för att flyga, och har alltid varit. Tyvärr har det blivit värre med åldern också. Tror att det här med dödlighet har blivit något högst realistiskt till skillnad från när jag var i tonåren och trodde mig vara odödlig.

Men i vart fall så ser jag väldigt mycket fram emot att få semester i solen. Det är bara resan ner som känns jobbig. Plus att Isadora (givetvis) drabbades av förkylning i torsdags och nu hostar som en rökskadad 80-åring. Inte så värst kul.. :(
Förhoppningsvis så behöver hennes kropp lite värme för att tina upp. Hehe, man kan ju hoppas på det iaf.. :)

Enligt 10-dygnsprognosen så kommer vi ha mellan 23-26 grader under veckan och det kan man väl knappast klaga på? Bara det är över 20 så är jag nöjd. Numera är jag inte så kräsen, och till skillnad från tonåringen Anna så mår jag numera inte så bra när strecket är över 25 grader. Då svettas jag bara och det är inte så kul.

Jag gjorde mitt sista jobb-pass på drygt 10 dagar igår, och det gick väldigt smidigt och lätt! Swedish House Mafia skulle spela i Sthlm och mitt första tåg upp var rätt så fullproppat med ungar. Dessutom ungar med alkohol. Jag och min kollega fick säga till ett par stycken, men som tur var så var alla ändå på gott humör och vi behövde inte framstå som tråkiga nej-sägare. :P

Eftersom jag inte tar med mig min smartphone, utan bara min gamla vanliga telefon, så kommer jag inte kunna blogga från Egypten men jag hoppas att ni klarar er ändå. ;)

Puss och kram på er alla och hoppas att ni får en jättebra kommande vecka!

onsdag 21 november 2012

Mer än biljett-klippare.

För flera år sedan slutade vi heta konduktörer. Detta av anledning att vi gör så mycket mer än bara klippa biljetter, och det får vi bevisa om och om igen. Positivt för det mesta men ibland är det givetvis jobbigt också!

Förra veckan var det en äldre kvinna som blev bestulen på hela plånboken på mitt tåg. Han som tog den hade låtsats vara snäll och hjälpte henne med resväskan och passade sedan på att snatta hennes plånbok. Hon var oerhört skärrad och jag tog på mig att ringa polisen åt henne. Jag satt med telefonen klistrad mot örat från Strängnäs till Flemingsberg och pratade med en väldigt trevlig, och skånsk (var länge sen jag hörde så bred skånska), polis, samtidigt som jag försökte lugna den skärrade kvinnan.

När vi väl kom fram till Flemingsberg hade jag lyckats polisanmäla hela incidenten åt kvinnan, och spärrat hennes ID-kort, men Visa-kortet var hon själv tvungen att spärra, vilket kvinnans dotter hade lyckats göra medan vi åkte på tåget.

Kvinnan hoppade av, tackade mig med en puss på kinden och vi sa adjö. Sedan dess har jag tänkt på henne och undrat hur det gick. Ibland är det svårt att släppa jobbet helt enkelt..

I måndags fick jag ett mail från min chef som sa att kvinnan hade tagit kontakt med honom och ville prata med mig. Min chef får givetvis inte lämna ut mitt nr men jag fick hennes. Så ikväll ringde jag till henne och pratade en stund. Jag blev oerhört ledsen när hon berättade att mannen hade hunnit ta ut rätt mycket pengar från hennes kort, men förhoppningsvis får hon tillbaka de från banken.

Innan vi lade på önskade hon ett möte med mig, så i morgon ska jag träffa henne vilket känns lite nervöst. Med uniform på är jag en person, och i privata kläder är jag någon annan. Men det kommer nog gå bra. :)

En sak med mitt jobb som jag verkligen älskar är när jag får hjälpa till och känner att jag gör någon mening. I detta fall känns det verkligen som att jag gjorde någon nytta även om det var i ett väldigt tråkigt fall.

söndag 18 november 2012

Arbetsnarkoman

De senaste månaderna känns som att jag inte gör annat än att arbeta. Går omkring och är ständigt trött, men snart kommer ju belöningen med en fin resa. Det blir mödan värt helt enkelt.

Jag jobbar i snitt 45-50 timmar i veckan för tillfället, och visst, det känns för jag är liten sliten, men ännu har jag inte tröttnat. Är så oerhört förtjust i mitt jobb, och i mina kollegor, så även om jag blir trött och lite sliten så är jag en happy camper! :)

För ett par veckor sen jobbade jag 7 dagar i rad, och sen dess har det varit 6 dagar/veckan. Egentligen skulle jag varit ledig idag men en kollegas släkting gick bort så jag tog det passet. Försöker omvandla allt i pengar och då känns det bra. Jag blir trots allt borta minst 10 dagar nu när vi åker bort (jag har tagit ledigt dagen innan vi åker, samt dagen efter vi kommit hem, sen har jag inte blivit inbokad på något i december men det kommer..) så jag vill ha det på det säkra att lönen i december ändå inte blir helt vidrig.

Just det.
I december kommer min skatteåterbäring. Ni andra får den ju innan midsommar men eftersom jag för hundra år sedan hade ett handelsbolag (som lades ner 2007) så kommer skatten alltid i december. Det gör mig inget, för vi har oftast bra med pengar över sommaren, men i december/januari kommer så himla många utgifter så det är bara bra att få extra tillskott med återbäringen. Isadora hinner ju fylla år innan januari månadslön kommit, så vi har både julafton/nyår/födelsedag att täcka upp med decemberpengarna.

I januari fyller Isadora fem år och då ska hon få en stor säng. Alltså, en "vanlig" säng. Just nu har hon en juniorsäng och den har fungerat bra men är väldigt trång, och vår dotter har ärvt sin pappas långa ben så det är bara en tidsfråga innan hennes ben hänger över kanten.



Vi har tittat fram och tillbaka men har nog bestämt oss för en vit Malm. Isadora tycker att den är fin, och det är tillräckligt med utrymme under den för att få plats med en låda som man kan ha leksaker i. Isadora är dessutom inställd på att hon from den dagen hon fyllt fem ska somna i egen säng och sova där hela natten. Vi har inte pressat henne på den punkten eftersom jag anser att det får gå i hennes takt. Hon har haft närhetsbehov på nätterna sen hon var 2 ungefär, och kommit in till oss om nätterna. Nu somnar hon visserligen alltid i sin egen säng, men vi måste sitta med henne till dess att hon somnat.

Jag hyser kanske inte de största förhoppningarna över att det kommer gå igenom, utan tror nog att hon lär vilja komma in till oss om nätterna ändå. Men man ska aldrig säga aldrig. Ungen har ju bevisat för oss förr att hon har en enorm inre viljestyrka. Så vi får se helt enkelt.. :)

En liten vecka

Ja gott folk, om en vecka drygt sitter vi i bilen på väg till Arlanda för att äntligen ta oss till värmen i Egypten. Det är nu drygt 25 grader varmt och gissa om det ska bli härligt? Jag blir superglad om det så är "bara" 21-22 grader, med tanke på att det är vinter där nere. För flera år sedan åkte jag till Marocko i januari månad och människorna där nere hade tjocka vinterkläder och dunjackor på sig. Då var det 20-21 grader.. :P
För en som kommer från snålblåsten, regnet och mörkret är allt över 20 grader rena rama sommaren. Jisses vad jag längtar!

Bara tanken på att få sol på mig känns som en dröm i nuläget. Jag jobbade hela sommaren, och det kvittade nästan för det var ändå inte sol, utan mest regn och grått. Känns som att det var evigheter sedan jag hade solen i ögonen och blev varm. I need it!

Ikväll beställde jag varor från Airshoppen, alltså tax free-varor. Ner till Egypten kommer en påse vänta med lite godis, en flaska sangria och ett snorkel-set. Jag har hört att det ska vara fint i vattnet där nere! :)
Sen på vägen hem passade vi på att köpa tre flaskor rödvin, en bacardi razz, en flaska whisky och en present till min svåger som fyller år i februari. Allt detta för en tusenlapp! Älskar tax free... ;)


fredag 9 november 2012

Alla fuckar upp ibland

Läs det HÄR först.

Att bli förälder är stort, omvälvande och jävligt läskigt. Helt plötsligt har du ansvar för ett nytt liv, att se till att detta barn växer upp och mår bra, är glad och har det bra. Du ska förse barnet med kärlek, trygghet, stabilitet och mycket annat utav vikt. Samtidigt ska du ta hand om dig själv, se till att du har det bra och må så bra du kan. Jobba, tjäna pengar, försöka få äktenskapet att överleva. Inte alltid helt enkelt.

Jag känner igen mig i Natashjas text, och tror att många fler gör det men det är ofta något som inte yttras av rädsla att ses som en sämre förälder. Men alltså, jag orkar inte försöka leva upp till ett Underbara Clara-ideal där allt ser så himla perfekt ut. Visst förstår jag att det är en yta, att det säkert finns kaos, håliga strumpor, dammråttor och odiskad disk även där. Men det syns inte.

Det finns en inneboende rädsla i mig som mamma att misslyckas. Att varje gång jag tappar tålamodet med Isadora så får hon ärr för livet. Logiskt sett så förstår jag att det inte blir så. Men i hjärtat får jag fruktansvärt dåligt samvete när vi bråkat och jag skickar in henne på rummet för att lugna ner sig. Hon har hett temperament, min dotter, och det har jag med. Vi kan stånga oss blodiga mot varandra för båda vill vinna. Oftast slutar det med att jag ger mig för att jag inte orkar bråka, och för att jag dessutom har lärt mig att välja mina fighter. Men ibland går det bara inte, när jag fått 3 timmars sömn och jobbat 12 timmar och ungen börjar tjafsa, gnälla och stöka. Jag blir tokig. Jag blir helt jävla tokig. Ungen vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få igång mig och sen är det kört.

Att hon självmant går in på sitt rum och sätter sig för att lugna ner sig ser jag väl ändå som att hon kanske förstår att det var lika bra. Oftast tar det typ 2 minuter från det att hon smällt igen dörren (hej tonåren!) tills dess att hon är lugn och kan diskutera problemet. Men det borde inte behöva gå så långt. Jag vill för tusan inte skicka in henne på rummet! :(

I mångt och mycket är Isadora väldigt mogen, som det här med att förklara och diskutera. Det har hon gjort i flera år med oss, så jag antar att vi är bortskämda och därför är det väldigt frustrerande när hon inte kan förklara vissa saker som sedan går över styr och leder till tjafs. Visst är det enkelt att glömma att hon faktiskt inte har fyllt 5 år ens och är ett litet barn, även om hon själv tycker att hon är stor.. :)

Vilket babblande. Förlåt!
Har börjat jobba tidigt som tusan tre dagar i rad vilket gjort mig slut i pallet.

torsdag 8 november 2012

Halsont och jobbiga nätter

Jag har under dagen fått ont i halsen, och att svälja är rätt plågsamt. Vill inte bli förkyld! :(
Som om inte det räcker så hade jag en magsjuk resenär med mig på tåget idag, och jag håller tummarna att jag inte blivit smittad. Risken är kanske inte överhängande, för jag nuddade inte ens hen. 

Isadora har haft problem med sömnen under några veckors tid. Hon vaknar framåt 3 på natten och är pigg och glad, kan inte somna om och driver mig till vansinne. Robin sover ju och vaknar inte förrän jag börjar bråka med honom. :P
Vi trodde att det hade blivit bättre sen vi för en vecka sedan introducerade Isadora för varm mjölk med honung i strax innan sänggående. Då sov hon hela nätterna igen men i natt hade vi ett nederlag då hon vaknade vid 4. Hoppas att det bara var i natt, för jag orkar inte fler sömnlösa nätter. 


tisdag 6 november 2012

Förskolefoton

Igår kom Isadoras foton från förskolan och även om vi hade fått se och välja via datorn så är det en helt annan sak att få de i pappersformat. De är så fina!
Underbara, rara, busiga trollunge. Min fina smurf.

Hela hennes fantastiska personlighet syns i de två bilderna vi valde. Det lyser bus i ögonen på den ena bilden och i den andra syns den andra, rara Isadora. Busig och rar. Två motsatser men ändå så naturligt. :)


30.


Jag fyller alltså 30 år idag och det känns rent ut sagt skitbra! Har en riktigt bra dag hittills, och mår finemang. Ingen ågren, ångest eller åldersnoja. Bara glädje! Shit, jag som av naturen är rätt pessimistisk väntar bara på bakslaget. SÅHÄR bra kan det ju omöjligt kännas liksom, haha.

Väcktes (sov som en snarkande liten griskulting) vid halv sju i morse av Isadora som sjöng så himla vackert, och bakom kom förstås Robin. De hade frukost med sig och Isadora bestämde att jag skulle äta en macka med Nutella (Notella som hon uttrycker det). Sockerkicken kanske ligger bakom att jag är så pigg och glad?
Fick paket och sen sova en halvtimme till.. ;)

I paket fick jag biljetter till Alex Schulmans föreställning i mars, och hotellövernattning (i Sthlm). Sen fick jag presentkort på pedikyr. Så sjukt uppskattade presenter!
Robin har alltid varit väldigt bra på det där med presenter. Han har bättre fantasi än mig helt enkelt, för jag tycker det är skitsvårt att hitta på saker till honom. I morgon fyller ju han år, men jag tror han kommer gilla mina presenter. :)

Ja, som ni ser på bilderna har mitt utseende ändrats rätt radikalt från år till år. Jag föddes blond, och var det fram till sjuan då jag började testa olika hårfärger. Har gått fram och tillbaka mellan blond och brunett senaste åren, men jag känner mig rätt säker på att brunt är "den rätta". :)

Nej, nu ska jag fortsätta ha en riktigt skön födelsedag!

måndag 5 november 2012

Dagen före.

Det är alltså den femte november och det betyder att jag fyller år i morgon. Jag har kommit upp till den högaktningsvärda åldern 30. Trea nolla!
Just nu känns det mest pirrigt i magen för visst är 30 en slags gräns. Mellan 20 och 30 har man fortfarande ena foten i ungdomen och den andra i vuxenvärlden, sen när man passerar 30 så är man officiellt vuxen. Vad nu det betyder? Känns som att från den dagen jag fick veta att Isadora låg i min mage så har jag ändå varit vuxen, och kanske långt innan dess. Jag flyttade hemifrån vid 16 och betalade räkningar, vilket jag då anser vara vuxet. Har alltid tjänat mina egna pengar, utom en sommar då jag fick bidrag under två månader. Det är väl också till att vara vuxen? Eller?

Ja jag vet inte jag. Tror inte att jag kommer att känna mig så mycket äldre när jag vaknar i morgon, mer än att det kommer kännas konstigt att svara "30" på frågan "hur gammal är du?".
Det är inte åldern i sig som har skrämt mig, utan det är mer att tiden har försvunnit så himla snabbt! De där tio åren mellan 20 och 30 gick verkligen skitsnabbt. Och jag vet att de nästkommande åren kommer gå lika, om än inte ännu, snabbare.

Lite bilder kan jag väl bjussa på. :)

Var hennes ögon kommer från finns ingen tvekan om.

Min lilla posör. ;)

Sådan dotter sådan mor. :D

torsdag 1 november 2012

Utveckling

Isadora fyller fem år snart. Fem år!
Helt otroligt vad tiden har gått snabbt sedan dess, och tyvärr bleknar minnena. Därför tänkte jag skriva ner lite punkter om Isadoras utveckling, för personligt bruk.. ;)
Kanske inte så roligt för er att läsa, men för mig känns det kul att ha det nedskrivet.

Första året:

  • Första medvetna leendet: 1 månad (12/2 2008)
  • Sov hela natten: 2 månader (natten 31/3 2008)
  • Grep efter saker: 3 månader  
  • Lekte med fötterna: 5 månader  
  • Satt själv: 5 månader
  • Började krypa: 7½ månader
  • Ställde sig upp: 8 månader
  • Stod utan stöd: 10 månader
  • Sa mamma (på riktigt, alltså medvetet): 8 månader
  • Sa pappa (medvetet): 9 månader
  • Gick med stöd (höll en hand): 9 månader
  • Första egna stegen: 12 månader
  • Började förskola: 12 månader 3 veckor
Andra året:

  • Började prata i två ords-meningar: 16 månader (sen gick det utför)
  • Alla tänder ute: 15 månader
  • Gick snabba steg/halvsprang: 13 månader (gick snabbt där)
  • Trots: 18 månader och framåt. ;)
  • Bytte vagn till framåt: 14 månader
Tredje året:

  • Bytte från småbarns-avdelning till stora barn-avdelning: 25 månader drygt (strax efter 2 år)
  • Pratade flytande (nåja, ni förstår): 2,5 år
  • Torr om nätterna: 2,5 år
  • Torr om dagarna: Dagen innan hon fyllde 3 år
  • Slutade suga på tummen: 3 år och 3 veckor (tack tandläkaren!)
  • Började på Båtsman: 3 år 7 månader
  • Slutade helt med vagn: 3 år 8 månader

Fjärde året (nu alltså):

  • Simmar i djupt vatten med puffar
  • Existentiella fasen (döden, himlen och allt däremellan)
  • Separationsångest
  • Dansar på söndagar och älskar det
  • Ger mamma skavsår i öronen pga ALDRIG tyst
  • Jättemysig (vill kramas, pussas, krypa upp i knäet osv)
  • Inte speciellt trotsig, men envis
Jag kan utan att tveka säga att denna åldern hon är i nu är den härligaste. Alla åldrar har sin charm, självklart, men vid 4 så är hon en egen individ med åsikter, och älskar att kramas. Bästa blandningen! ;)

5 av 7

Nu har jag jobbat dag 5 av 7 och huvudet börjar milt sagt bli trött. Kroppen med för den delen. Ska jobba i morgon och på lördag också, sen har jag en ledig söndag. Med tanke på hur långa mina dagar har varit hittills, och kommer vara de sista två dagarna (imorgon jobbar jag 12 timmar och på lördag drygt 9) så lär jag sitta som ett kolli på söndag. ;)
Men jag klagar inte! Inte ens över det faktum att både måndagens och tisdagens jobb var minst sagt kaotisk.

Tänkte lite på hur människor beter sig på tågen. Det finns en sorts människor som jag aldrig någonsin kommer förstå mig på. I måndags var det en påkörning (dvs en människa blev påkörd) i Huddinge vilket (givetvis) resulterade i att spåren blev avstängda. Jag vet inte om ni förstår hur det ser ut vid en personolycka och jag tänker inte gå in på detaljer, men jag kan säga som så att det inte är EN kropp kvar. Alltså måste olycksfallsutredarna få dit personer som städar upp. Ett tåg har en bromssträcka på drygt 2 km, så det är alltså 2 km spår som måste städas upp och det tar tid. Man stänger även ner all el så att ingen blir stekt på köpet. Detta gör att ingen tågtrafik kan fortlöpa. Oftast tar det mellan 1,5 timme till 2 timmar att få i ordning allt, men det kan ta kortare tid och det kan ta längre.

I måndags hände då denna hemska olycka och det var ett pendeltåg som inte var så långt framför mitt tåg, och vi fick ställa oss i Södertälje och vänta. Jag gjorde utrop och berättade att det hade varit en olycka vilket innebar att vi inte kunde rulla längre. Sen gick jag ut i tåget och pratade med människor, berättade vad som hade hänt osv. Allt var relativt lugnt. När det hade gått en timme fick vi veta att det skulle dröja cirka en timme till. Jag gick ut i tåget (hade varit ute med jämna mellanrum) och förklarade. Sen gick jag ut på plattformen så att alla kunde komma till mig om de hade frågor. Det var då de visade sig. De utan empati.

"Jag Jag Jag Jaaaaaaaag!"-människorna.

Människor som inte tänker på att ett liv har släckts. Att det finns anhöriga som precis fått veta att en älskad är borta för alltid. Nej, för det hemskaste är ju att de blir sena hem, inte att det ligger rester av en person runt omkring.

Det är sorgligt. Väldigt sorgligt. :(