Pages

torsdag 1 november 2012

5 av 7

Nu har jag jobbat dag 5 av 7 och huvudet börjar milt sagt bli trött. Kroppen med för den delen. Ska jobba i morgon och på lördag också, sen har jag en ledig söndag. Med tanke på hur långa mina dagar har varit hittills, och kommer vara de sista två dagarna (imorgon jobbar jag 12 timmar och på lördag drygt 9) så lär jag sitta som ett kolli på söndag. ;)
Men jag klagar inte! Inte ens över det faktum att både måndagens och tisdagens jobb var minst sagt kaotisk.

Tänkte lite på hur människor beter sig på tågen. Det finns en sorts människor som jag aldrig någonsin kommer förstå mig på. I måndags var det en påkörning (dvs en människa blev påkörd) i Huddinge vilket (givetvis) resulterade i att spåren blev avstängda. Jag vet inte om ni förstår hur det ser ut vid en personolycka och jag tänker inte gå in på detaljer, men jag kan säga som så att det inte är EN kropp kvar. Alltså måste olycksfallsutredarna få dit personer som städar upp. Ett tåg har en bromssträcka på drygt 2 km, så det är alltså 2 km spår som måste städas upp och det tar tid. Man stänger även ner all el så att ingen blir stekt på köpet. Detta gör att ingen tågtrafik kan fortlöpa. Oftast tar det mellan 1,5 timme till 2 timmar att få i ordning allt, men det kan ta kortare tid och det kan ta längre.

I måndags hände då denna hemska olycka och det var ett pendeltåg som inte var så långt framför mitt tåg, och vi fick ställa oss i Södertälje och vänta. Jag gjorde utrop och berättade att det hade varit en olycka vilket innebar att vi inte kunde rulla längre. Sen gick jag ut i tåget och pratade med människor, berättade vad som hade hänt osv. Allt var relativt lugnt. När det hade gått en timme fick vi veta att det skulle dröja cirka en timme till. Jag gick ut i tåget (hade varit ute med jämna mellanrum) och förklarade. Sen gick jag ut på plattformen så att alla kunde komma till mig om de hade frågor. Det var då de visade sig. De utan empati.

"Jag Jag Jag Jaaaaaaaag!"-människorna.

Människor som inte tänker på att ett liv har släckts. Att det finns anhöriga som precis fått veta att en älskad är borta för alltid. Nej, för det hemskaste är ju att de blir sena hem, inte att det ligger rester av en person runt omkring.

Det är sorgligt. Väldigt sorgligt. :(




Inga kommentarer: