Pages

fredag 9 november 2012

Alla fuckar upp ibland

Läs det HÄR först.

Att bli förälder är stort, omvälvande och jävligt läskigt. Helt plötsligt har du ansvar för ett nytt liv, att se till att detta barn växer upp och mår bra, är glad och har det bra. Du ska förse barnet med kärlek, trygghet, stabilitet och mycket annat utav vikt. Samtidigt ska du ta hand om dig själv, se till att du har det bra och må så bra du kan. Jobba, tjäna pengar, försöka få äktenskapet att överleva. Inte alltid helt enkelt.

Jag känner igen mig i Natashjas text, och tror att många fler gör det men det är ofta något som inte yttras av rädsla att ses som en sämre förälder. Men alltså, jag orkar inte försöka leva upp till ett Underbara Clara-ideal där allt ser så himla perfekt ut. Visst förstår jag att det är en yta, att det säkert finns kaos, håliga strumpor, dammråttor och odiskad disk även där. Men det syns inte.

Det finns en inneboende rädsla i mig som mamma att misslyckas. Att varje gång jag tappar tålamodet med Isadora så får hon ärr för livet. Logiskt sett så förstår jag att det inte blir så. Men i hjärtat får jag fruktansvärt dåligt samvete när vi bråkat och jag skickar in henne på rummet för att lugna ner sig. Hon har hett temperament, min dotter, och det har jag med. Vi kan stånga oss blodiga mot varandra för båda vill vinna. Oftast slutar det med att jag ger mig för att jag inte orkar bråka, och för att jag dessutom har lärt mig att välja mina fighter. Men ibland går det bara inte, när jag fått 3 timmars sömn och jobbat 12 timmar och ungen börjar tjafsa, gnälla och stöka. Jag blir tokig. Jag blir helt jävla tokig. Ungen vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få igång mig och sen är det kört.

Att hon självmant går in på sitt rum och sätter sig för att lugna ner sig ser jag väl ändå som att hon kanske förstår att det var lika bra. Oftast tar det typ 2 minuter från det att hon smällt igen dörren (hej tonåren!) tills dess att hon är lugn och kan diskutera problemet. Men det borde inte behöva gå så långt. Jag vill för tusan inte skicka in henne på rummet! :(

I mångt och mycket är Isadora väldigt mogen, som det här med att förklara och diskutera. Det har hon gjort i flera år med oss, så jag antar att vi är bortskämda och därför är det väldigt frustrerande när hon inte kan förklara vissa saker som sedan går över styr och leder till tjafs. Visst är det enkelt att glömma att hon faktiskt inte har fyllt 5 år ens och är ett litet barn, även om hon själv tycker att hon är stor.. :)

Vilket babblande. Förlåt!
Har börjat jobba tidigt som tusan tre dagar i rad vilket gjort mig slut i pallet.

Inga kommentarer: