Pages

fredag 3 maj 2013

Konsten att gå vidare

Jag lyssnar på en radiokanal med hits från 2012 när jag springer på löpbandet och rätt ofta kommer Linnea Henrikssons låt Lyckligare nu upp. Varje gång bubblar minnen upp. Ni vet såna där känslor som har begravts någonstans i hjärnbalken med förhoppningen att de inte sipprar ut igen. Men så kommer textraden som förstör förhoppningen.

Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt ”du borde lämna denna mannen nu ikväll”
Det tog allt för många år
för mig att bli äntligen bli fri


Och sen.
Sen är det kört.

Jag har levt i ett sunt förhållande i sju och ett halvt år. Men de första tre åren var kantade av väldigt dåligt självförtroende. Jag var som en vingklippt fågel som inte trodde att något skulle bli bra. En ständig känsla av rädsla, oro och ångest följde efter mig var jag än gick.

Att vara i ett osunt förhållande kan vara förödande. Jag har varit i två sådana i mitt 30-åriga liv. Det första när jag var 17 år. Det är ett förhållande som få i mitt liv har vetat om. Inte ens mannen jag levde med i fyra år vet något om den delen av mitt liv. Det är som en skam, något jag velat dölja för de närmast mig i rädsla för att det skulle skada de lika mycket som det skadade mig. Det förhållandet kunde ha blivit min död. På riktigt. Efter många tårar, och inblandning från polis och sjukvården lämnade jag det bakom  mig. Men det färgade mig.

Nästa osunda förhållande varade i ett knappt år när jag var 22 år. Vi var inte bra för varandra. Han sårade mig på ett så djupt plan att det tog mig de där tre åren innan jag började leva ett fulländat liv och tro på mig själv. Jag ville så gärna att det skulle fungera, men det gick inte. Vi bråkade, vi älskade och sen bråkade vi igen. Så var det konstant. Aldrig att det skulle kunnat vara stabilt, det gick inte. Till sist bråkade vi mer än vi älskade och när brytpunkten kom så fick jag välja mellan mig själv eller honom.
Jag valde mig själv.

Men jag fortsatte gå tillbaka. Ville fungera som kompisar. Vi kunde inte. Det gick inte. Vi mådde bara dåligt båda två så nu har vi ingen kontakt och det är väl till det bästa skulle jag tro. Han är lycklig på sitt håll nu, och jag är glad för hans skull. Kanske har vi båda mognat, var för unga när vi sågs.

Men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu


Inga kommentarer: