Pages

måndag 14 oktober 2013

Fuck cancer

Livet är hårt, grymt och orättvist. Det kan även vara fantastiskt, lyckligt och underbart.

Jag har cellförändringar i livmodern. Gick och tog omprover idag för att kunna utesluta elaka resultat. Har inte tänkt på det så mycket sen jag fick brevet förra veckan utan tagit en dag i taget. Men ju närmare jag kom sjukhuset, desto mer slog det mig.
Tänk om jag har elakartad cancer? Tänk om Isadora får en sjuk mamma?
Tänk om jag dör?

Det är många tankar som hinner passera hjärnbanken under en kort tid. Och jag är rädd. Livrädd.

Innan jag fick barn var jag odödlig. Det är jag inte längre. Numera är jag så oerhört mycket räddare om mitt liv. Det finns inget utrymme för att ta risker längre. Jag har ett barn som behöver sin mamma. Hon har världens bästa pappa som tar hand om henne på bästa sätt möjligt men.. ja, ni förstår. Jag vill inte att hon ska vara utan mig.

Nej, risken är liten att jag har cancer. Men den finns. Min familj är hemsökt av allehanda sjukdomar och cancer är en av alla vidriga sjukdomar vi har. Och statistiskt sett är det ju klart bättre om det upptäcks tidigt. Jag hade aldrig förlåtit mig om jag inte gått dit pga rädsla.

Nu finns det inget jag kan göra. Bara vänta.

Och andas.

1 kommentar:

Johanna Vaher sa...

Det är vidrigt hur sjukdomar borrar sig in i mitt medvetande och stannar kvar. På fredag ska jag till neurologen och försöka få koll på om jag ärvt min pappas sjukdom. Den skulle innebära att jag borde avstå biologiska barn och kommer få muskelförtvining extremt tidigt, och hög risk att utveckla andra otrevliga sjukdomar. Har varit igenom världens jävla process sedan jag fick ordentlig insikt om att det är 50% risk att jag har den. Man känner sig som ett missfoster och får sakta acceptans och blir glad igen, sen kommer oron och ångesten tillbaka igen när nästa steg i undersökningen närmar sig. Har helt vansinnig hypokondri nu.